Karriärkvinnan Sarah har en strålande karriär i huvudstaden, som hyllad författare och flitigt anlitad språkexpert i media. En sista domän hägrar på hennes karriärsstege: Svenska Akademien, den som är belägen just i det här lilla landets huvudstad och vars viktigaste uppdrag är att utse nobelpristagaren i litteratur. Kring Svenska Akademien råder en air av snille, smak och ouppnåelighet. Varje år håller de en högtidssammankomst dit endast de främsta inom språk och litteratur är bjudna.
Men Sarah, karriärkvinnan, har tankarna på annat håll. I ett mystiskt telefonsamtal (tomten?) har hon fått frågan om hon kan tänka sig att undervisa några asylsökande hbtq-personer i svenska en kväll i veckan. Hinner hon? Det skulle inte hjälpa hennes karriär. Landets största bokförlag pressar henne att skriva färdigt en bok, samtidigt som landets stora dagstidning kräver allt fler krönikor.
En ton från Sarahs förflutna tränger igenom bruset: en gång i tiden var hon blott en ung sfi-lärare, och som barn fann hon alltid sin glädje i musiken. Har hon inte länge längtat tillbaka till de mänskliga mötena och ljuset i en människas ögon då han plötsligt förstår satsadverbialets position i en bisats? Ömmar inte hennes hjärta för de hbtq-personer som haft oturen att växa upp i länder där deras existens kriminaliserats? Jo. Hon accepterar uppdraget, på ett villkor: att hon får kombinera svenskundervisningen med musik.
Stunderna med de asylsökande blir oaser i Sarahs hektiska karriärsliv. I mötet med dem finner hon skratt och värme, samtidigt som det blottade mörkret i deras verklighet skalar av livet och visar vad som är viktigt. I musiken möts de, då de analyserar grammatiken i ”kärleken kommer, kärleken går” (subjekt och verb, presens, bestämd form) för att sedan sjunga det de lärt. Den lilla gruppen blir till en kör – och som av ett mirakel erbjuds de möjligheten att medverka på en julkonsert med landets största hbtq-gospelkör! Alla blir uppspelta – vad ska de ha på sig, vilken sång ska de framföra? Gruppens alla ansträngningar riktas nu mot den stora dagen, fredagen den 20 december då de ska framföra sin sång i en kyrka som accepterar och välkomnar dem precis som de är.
När Sarah en vinterkväll kommer hem från sånggruppen finner hon ett kuvert i brevlådan. Avsändaren lyser i guld: Svenska Akademien. ”Välkommen att närvara vid Svenska Akademiens Högtidssammankomst” läser hon med stigande upphetsning. ”Klädsel: högtidsdräkt (frack resp. långklänning). Tid: Fredagen den 20 december.”
Inte kan en körkonsert gå före själva Svenska Akademien, det måste hon förstå. Sarah tackar ja till inbjudan, köper en långklänning och googlar ”skor högtidsdräkt” för att inte begå några etikettsbrott. Nu äntligen ska hon få inträde i de fina salongerna. Allt hon någonsin drömt om … väl?
När den stora dagen är inne står Sarah i hallen i långklänning och väntar på taxibilen som ska ta henne till de anrika salarna vid Stortorget i Gamla Stan. Hon rabblar akademiledamöternas namn för sig själv och påminner sig om att kalla kungligheterna för ”ers majestät” om hon skulle möta en öga mot öga. Nu gäller det, Sarah.
”Vilken fin klänning du har”, säger taxichauffören när han öppnar dörren för henne. Han har ett stort vitt skägg och en varm blick. ”Jag ska på högtidssammankomst med Svenska Akademien”, anförtror hon honom.
Det blir upptakten till ett samtal om Sarahs liv och det stora hon nu ska få vara med om. Chauffören säger att det låter som om den där Svenska Akademien verkligen måste göra henne lycklig. Minnesbilder kommer för Sarah, från ögonblick då hon funnit sann mening och lycka – men de är alla med kören. I whatsappgruppen ser hon sina körmedlemmar skriva om sin nervositet inför konserten. Hon ser alla deras lyckliga stunder som i slow motion och blickar rådvill ut genom fönstret, som för att söka vägledning bland vinterhimlens stjärnor.
Taxichauffören stannar. Framför dem väller högtidsklädda herrar och damer ur andra taxibilar och limousiner, på avstånd ser hon kronprinsessan ledsagas in i Börshuset av särskilda vakter. Sarah går ut ur taxin och vinglar mot ingången i högklackade skor. Någonstans i Gamla stans gränder knarrar en gatumusikant ”kärleken kommer, kärleken går”, och Sarah blir stående vid entrén. Där inne skymtar Börssalen, med dess marmorbyster, kristallkronor och förgyllda pelare. Sorlet av viktiga människor sipprar ut och blandar sig med decemberluften.
”Biljetten?” säger entrévakten.
”Förlåt”, säger Sarah. ”Jag ska inte vara här.”
Av oklar anledning står ingen taxi att finna. Med entrévaktens frågande blick i ryggen springer Sarah i klackskor nedför Gamla Stans gränder ända till tunnelbanestationen. Hon upptäcker att hon inte har sitt SL-kort, men lämnar desperat in sin guldpläterade biljett till Svenska Akademiens högtidssammankomst i stället, flåsar rödkindad fram ett ”det är ett nödläge!” och blir insläppt av den förundrade och betagna spärrvakten. I sin aftonklänning är hon ett pikant inslag på tunnelbanan, bland pendlare och drönande tonåringar.
I Norrmalmskyrkan ska konserten precis börja. Sånggruppen ser besökarna välla in och inta kyrkbänkarna, och nerverna smyger sig på. När det är dags för körens inslag går de tvekande fram till sin anvisade plats. Pianomusiken börjar. Tunna röster ljuder genom kyrkan, en ton skär sig när de sjunger ”kärleken kommer.” Men se, vem slår upp kyrkportarna och rusar fram genom altargången i aftonklänning och hår som tappat styrseln? ”Kärleken går”, sjunger Sarah, och kören får plötsligt kraft och styrka. Sången når ett aldrig tidigare upplevt crescendo, till den grad att alla kyrkbesökare ställer sig upp och sjunger med.
Efteråt ser Sarah lyckligt på de andra deltagarna i kören för asylsökande hbtq-personer.
”Vi gjorde det!” utbrister de i mun på varandra.
”Men så högtidsklädd du är”, säger någon. ”Har du varit på något annat evenemang?”
”Äsch”, säger Sarah och ler, medan filmmusiken tilltar och laddar för slutvinjetten. ”Det var ingenting viktigt.”
Och så börjar det antagligen snöa.
Men nu var inte gårdagen en julfilm. Högtidssammankomsten var klockan 17 och konserten började 19.30, så jag hann både byta om och åka till Odenplan, med det enda offret att jag bara hann mingla i tio minuter. Det fanns också andra skillnader. Bildsättningen funkar dock hyfsat till båda varianterna!
(Vill du läsa fler julfilmer? Testa min julfilmsgenerator!)
Ett svar
Tack för en underbar berättelse!