>om att den här bloggen snart blir offentlig

>Det börjar närma sig dagen då den här bloggen inte längre är min egen lilla hemlighet. På tisdag gör jag den tillgänglig för Google, lägger upp alla länkarna och bjuder hit min trogna läsarskara. Av någon anledning är det lite pirrigt. Eventuellt har jag blivit beroende av att komma ut ur garderober. Det vore inte så konstigt, för det är sällan man flyger så högt som när man äntligen tar bladet från munnen och berättar hur det är, hur det Egentligen Är. Jag får förstås svulstiga visioner om hur det skulle kunna bli värre och värre, hur jag i brist på nya garderober kommer ut som sockerberoende i Expressen och som etnoraggare i SollentunaNytt, hur jag på Centralen sliter av mig kläderna och med hakan högt deklarerar: i’m here, i have inåtnavel, deal with it!

Lyckligtvis är ovanstående ett skräckscenario som aldrig kommer att behöva förverkligas, för som homo är man så lyckligt lottad att man får anledningar att komma ut nästan varenda dag. ”På semestern?” kan man säga, ”jo jag och min flickvän ska på hjortronsafari i Gällivare”. ”Hjortronsafari?”, säger den frågvisa kollegan inte alls då med sitt undrande tonfall, utan hon använder det till att säga ”flickvän?” och man får åter tillfälle att plocka fram regnbågsflaggan man som troget homo alltid bär i bakfickan (vänster eller höger beroende på perverterad inriktning) och vifta och säga ”jajjemen, här har du en riktig rökarflata serru, en muspussare, en praktlebba, musseldykare, medlem av hallongrottfolket, en bäverhånglare om man så vill.”

Äsch nu kom jag ifrån ämnet och ljög rentav en smula. Det är klart att mina kollegor skulle fastna på hjortronsafarin och inte på flickvännen. Hjortronsafari är ju jättekonstigt, exotiskt och dessutom roligt att visualisera. Flator ser man så fort man går på posten.