Vad håller jag på med, frågade jag mig häromdagen. Jag inleder skrivprojekt efter skrivprojekt som om jag hade oceaner av tid, och de blir hängande som halvfärdiga raggsockar på ett klädstreck. I morse kom det en till idé. Jag öppnade ett nytt worddokument, skrev in arbetstiteln, skissade upp ett kapitel, hejdade mig. Hur många påbörjade skrivprojekt har jag igång nu? Två vuxenromaner, en ungdomsroman, en kapitelbok för barn, två vanliga fackböcker, tre böcker för andraspråksinlärning.
Något har hänt. Och jag börjar kanske förstå vad.
Händelserna under 2021 bröt mitt mönster. Jag trodde nog att det var fokuset på Monikaböckerna som gjorde att jag inte hade något nytt projekt på gång, och det var det kanske, men det hjälpte inte att världen drabbades av en pandemi och jag själv av cancer. Det var som om jag puttades bort från mitt vanliga rullband när livets skörhet gjorde sig påmind. Allt som brukade kännas relevant gjorde plötsligt inte det längre.
Jag, som vanligen fick uppemot tjugo bokidéer om dagen, famlade nu efter något att vilja skriva om, och manipulerade till sist fram en idé (som nu är 2/3 roman, som förhoppningsvis kommer ut som hel roman på Piratförlaget nästa höst). Handbok för språkpoliser är ju populär, tänkte jag också, jag kanske kan skriva en uppföljare till den nu när jag ändå inte kommer på något nytt koncept. En annan dag bjöds jag in till ett ”förutsättningslöst möte” med en förläggare och vi spånade tillsammans fram det som blev ABC-bok för vuxna (ute nu!). Så det blev ju böcker skrivna, men vad hade hänt med alla uppslag som bara KOM? Jag hade ju alltid behövt sålla bland dem. Låta dem marinera, tygla dem för att till sist välja de idéer som bara inte släppte taget.

Jag var nu en människa som inte fick bokidéer. Jag köpte ett hus, skaffade höns, jobbade på med föreläsningar, krönikor, radio, tv och ja, bokskrivande – jag hade ju skakat fram ett par idéer ändå. Och så hade jag fått en idé till ungdomsbok under cancerbehandlingen, när jag tänkte mycket på liv och död, men varje gång jag skrev på den kändes den kusligt förebådande min egen död, så jag släppte den när behandlingen var över. Tänker på den ibland och inser varje gång att idén är riktigt bra. Försöker skriva på den. Får den kusliga känslan igen.
Jag tror att det var när jag läste Henrik Williams bok om rökstenen – eller var det när jag skrev avsnittet om runor till ABC-bok för vuxna? – som jag fick en flashback till runintresset jag hade som barn. Plötsligt uppenbarade sig en idé till en kapitelbok för slukaråldern, som jag genast började skriva på. Bara ett litet tag senare kom jag att tänka på att många av frågorna jag och Isabelle får till vår podd, Livet på lätt svenska, handlar om skillnaden mellan olika svenska ord. Tänk om jag skulle skriva en bok med titeln ”Vad är skillnaden”, där jag reder ut skillnaden mellan vanliga ord och uttryck för den andraspråkstalare som vill utveckla sin svenska! Jag började genast skriva på den. Kapitlen om kunna/behärska, skapa/göra och i framtiden/i fortsättningen ligger nu där, i väntan på att jag ska hinna skriva börja/starta, något/någonting, i en vecka/under en vecka och alla de andra planerade kapitlen. För när jag planterade om i mitt växthus i somras inspirerades jag av en odlingsterm till den grad att jag i stället började skriva en roman baserad helt på den och dess associationer. Det hela avbröts när jag fick en annan idé efter en fortbildning av sfi-lärare: efter min workshop om öppna grammatikövningar frågade lärarna om det fanns en bok med sådana, men det finns det ju inte. Jag skulle lätt kunna skriva en, tänkte jag men hann knappt formulera konceptet förrän jag skulle åka till bokmässan, där jag nu sitter på ett hotellrum och överfalls av en ny idé, som för stunden känns så bra att jag inte vill avslöja den.
Det är när jag öppnar ett dokument för att skriva in min nya idé, som jag får syn på alla dessa stumpar i idéfoldern. Först blir jag fundersam. Har jag blivit någon som inte kan avsluta saker? Det vore illa, med tanke på att mitt jobb hänger på att jag kan skriva färdigt böcker.
Men så kommer tanken som gör mig alldeles varm. Jag känner ju igen det här: Att ha så många idéer att inte alla kan bli till böcker. Det var ju jag före 2021. Det var min vardag, till den grad att jag hade strategier för att avvärja dem. Kanske är det dags att åter börja låta idéer marinera, tygla dem för att till sist välja endast de idéer som vägrar släppa taget.
Det är en nästan förbjuden tanke att tänka, när det bara gått tre år sedan cancerbehandlingen (än så länge ser allt bra ut, peppar peppar), men tänk om … tänk om jag är tillbaka.

4 svar
Jag har just läst ABC-bok för vuxna.
Jag har några kommentarer: På sidan 64 erkar det som översta raden (åtmistone) ar ramlat bort!
Du skriver om att V-Gurra var ett bra manm på en kung så att man kom ihåg hans ummmer och klagar på att det r svårt attkomma ihåg numren på Karl XII och Karl XIII. Det är väl inte så svårt, den man behövr komma ihår är Kalle Dussin (Karl XII) som avslutade Svriges stormaktstid med att bränna nästan ala tillgångar.
Din beskrivning av ditt fösrök att börja skriva på egen hand påminner mig om en bok/rapport jag läste om ett dagis på västkusten där de föklarade för barnen hur bokstäverna fugerade men inte mer. Barnen lärde sig själva att skriva, bokstäverna snurrade lite hur som helst men texten var klart tydbar fast de mindre barnen struntade i vokaler. Det fick mig att tänka på att de tidiga alfabeten (Egypt, Mesopotanien, Mindre Asien och några till) normalt var utan vokaler, Grekland verkar ha varit först med vokaltecken.
Du skriver att ´inte uppfann tryckt text, me sedan så spårar du ut lite. KIneserna försökte både med typer av keramik och metal men gav upp, både för att man behöver flera hundra olika typer (det var jobbigt att tillverka typerna) (skrivspråket är av nödtvång ordtecken för att få tydlig betydelse eftersom det finns så många homophoner), en lösning var att gravera texten i sten eller metall (träsnitt, hela sidor förekom oxo) och sedan ta ett avtyck med krita och papper. I Europa förekom både lösa trätyper och hela sidor i träsnitt. Gutenberg stora uppfinning var typmetallen, en egering som varken svällde eller krympte när den stelnade. Att den dessutom hade lågt smältvärme (En naturlig följd av att den varken svällde eller krympte när den stelnade.) En följduppfinning var gjutsystemet med en Patris av hård metall (stål) som graverades, som trycktes i mjuk koppar som användes i Gutenbergs uppfunna praktiska gjutform. en van typgjutare kunde gjuta uppåt 1000 typer på en dag.
Det hela är typiskt för hur historiker inte har klart för sig vad som är knuten i uppfinningar!
Tack för dina kommentarer! Det var bra att uppmärksammas på det saknade ordet på sid 64 – just idag skrev nämligen min redaktör och frågade om jag har några ändringar att införa inför nästa tryckning. När det gäller Gutenberg så ser jag ingenting som motsäger det du säger i min text, så den får stå kvar utan ändringar. Kommentaren om Karl XII och XIII är endast ett skämt, baserat på V-Gurra-systemet, dvs att man skulle läsa ut bokstäverna som utgör talet skrivet med romerska siffror. Intressant att höra om barnen som struntade i vokaler – kanske har vi det i oss att först lägga fokus på konsonanter! Det finns ju mycket annat i språkets ljudsystem som vi inte noterar i skrift, så varför ska vi göra det med just vokaler… (Obs retorisk fråga.)
Hej! Har just hittat din blogg och läser med stort nöje. Jag är också en språkmänniska (nyligen och något motvilligt pensionerad speciallärare med inriktning språk/läs/skriv) om än i en annan division än du och andra rikskända. Dina böcker har jag läst förut, både ungdomsböcker och fackböcker. Ibland letar jag rätt på klipp från Nyhetsmorgon där du och Patrik Hadenius kommenterar vårt språk på klokt och underhållande vis.
När det gäller barns tidiga skrivande är det väl känt att de flesta som får möjlighet att utforska skriftspråket utan stora begränsningar, ffa vuxnas föreställningar om att det måste bli formellt ”rätt” från första början, ofta börjar med konsonantskrift. Det är belagt i forskning om tidigt skrivande. Jag har sett det själv hos många elever och hos mina fyra barn och lika många barnbarn.
Intressant det du skriver om att vi inte noterar allt från ljud till skrift. Det här är också väl känt i språkforskning men mindre känt i lärarkretsar. Det är dessutom något som sällan lyfts fram i pedagogisk litteratur och i diverse metoder som används vid läs- och skrivsvårigheter. Övertron på överensstämmelse mellan det talade språket och det skrivna är enligt min mening ett utbrett problem i skolvärlden. Synen på läs- och skrivsvårigheter och andra svårigheter av dyslektisk karaktär påverkas av detta synsätt och ibland är jag så vanvördig att jag påstår att dåliga/ensidiga metoder kan leda till problem med skrivande.
Som du förstår är tidig skriftspråksutveckling det allra mest intressanta jag sysslat med i mitt 45-åriga yrkesliv och intresset har inte avtagit trots att jag slutat jobba. Jag håller ögonen öppna ifall det kommer något mer som jag vill kommentera i ämnet här i bloggen. Det finns en del fb-inlägg i ämnet och det finns texter som rör dessa frågor i mina gamla bloggar. Jag började blogga 2007 och min senaste postning är i nuläget från 2019. Jag har väl inte slutat blogga egentligen men min privata livssituation gjorde att energin till det inte fanns längre. Jag lägger länk i rutan nedan ifall du nån gång letar efter något om barns skrivande. Jag tror att den blogg jag länkar till är öppen men tidigare har jag inte publika längre, det finns dock länkar på bloggersidan.
Med tillönskan om ett fint 2025 och en lämpligt aktiv idéspruta!
Hej Sara.
I listan över dem böcker du publicerat tycker jag du har varit ovanligt produktiv med tanke på vilken idéspruta du är och alla andra åtagandena i form av att skriva och prata om språket i olika kanaler. Det är roligt och inspirerande.