Vad håller jag på med, frågade jag mig häromdagen. Jag inleder skrivprojekt efter skrivprojekt som om jag hade oceaner av tid, och de blir hängande som halvfärdiga raggsockar på ett klädstreck. I morse kom det en till idé. Jag öppnade ett nytt worddokument, skrev in arbetstiteln, skissade upp ett kapitel, hejdade mig. Hur många påbörjade skrivprojekt har jag igång nu? Två vuxenromaner, en ungdomsroman, en kapitelbok för barn, två vanliga fackböcker, tre böcker för andraspråksinlärning.
Något har hänt. Och jag börjar kanske förstå vad.
Händelserna under 2021 bröt mitt mönster. Jag trodde nog att det var fokuset på Monikaböckerna som gjorde att jag inte hade något nytt projekt på gång, och det var det kanske, men det hjälpte inte att världen drabbades av en pandemi och jag själv av cancer. Det var som om jag puttades bort från mitt vanliga rullband när livets skörhet gjorde sig påmind. Allt som brukade kännas relevant gjorde plötsligt inte det längre.
Jag, som vanligen fick uppemot tjugo bokidéer om dagen, famlade nu efter något att vilja skriva om, och manipulerade till sist fram en idé (som nu är 2/3 roman, som förhoppningsvis kommer ut som hel roman på Piratförlaget nästa höst). Handbok för språkpoliser är ju populär, tänkte jag också, jag kanske kan skriva en uppföljare till den nu när jag ändå inte kommer på något nytt koncept. En annan dag bjöds jag in till ett ”förutsättningslöst möte” med en förläggare och vi spånade tillsammans fram det som blev ABC-bok för vuxna (ute nu!). Så det blev ju böcker skrivna, men vad hade hänt med alla uppslag som bara KOM? Jag hade ju alltid behövt sålla bland dem. Låta dem marinera, tygla dem för att till sist välja de idéer som bara inte släppte taget.
Jag var nu en människa som inte fick bokidéer. Jag köpte ett hus, skaffade höns, jobbade på med föreläsningar, krönikor, radio, tv och ja, bokskrivande – jag hade ju skakat fram ett par idéer ändå. Och så hade jag fått en idé till ungdomsbok under cancerbehandlingen, när jag tänkte mycket på liv och död, men varje gång jag skrev på den kändes den kusligt förebådande min egen död, så jag släppte den när behandlingen var över. Tänker på den ibland och inser varje gång att idén är riktigt bra. Försöker skriva på den. Får den kusliga känslan igen.
Jag tror att det var när jag läste Henrik Williams bok om rökstenen – eller var det när jag skrev avsnittet om runor till ABC-bok för vuxna? – som jag fick en flashback till runintresset jag hade som barn. Plötsligt uppenbarade sig en idé till en kapitelbok för slukaråldern, som jag genast började skriva på. Bara ett litet tag senare kom jag att tänka på att många av frågorna jag och Isabelle får till vår podd, Livet på lätt svenska, handlar om skillnaden mellan olika svenska ord. Tänk om jag skulle skriva en bok med titeln ”Vad är skillnaden”, där jag reder ut skillnaden mellan vanliga ord och uttryck för den andraspråkstalare som vill utveckla sin svenska! Jag började genast skriva på den. Kapitlen om kunna/behärska, skapa/göra och i framtiden/i fortsättningen ligger nu där, i väntan på att jag ska hinna skriva börja/starta, något/någonting, i en vecka/under en vecka och alla de andra planerade kapitlen. För när jag planterade om i mitt växthus i somras inspirerades jag av en odlingsterm till den grad att jag i stället började skriva en roman baserad helt på den och dess associationer. Det hela avbröts när jag fick en annan idé efter en fortbildning av sfi-lärare: efter min workshop om öppna grammatikövningar frågade lärarna om det fanns en bok med sådana, men det finns det ju inte. Jag skulle lätt kunna skriva en, tänkte jag men hann knappt formulera konceptet förrän jag skulle åka till bokmässan, där jag nu sitter på ett hotellrum och överfalls av en ny idé, som för stunden känns så bra att jag inte vill avslöja den.
Det är när jag öppnar ett dokument för att skriva in min nya idé, som jag får syn på alla dessa stumpar i idéfoldern. Först blir jag fundersam. Har jag blivit någon som inte kan avsluta saker? Det vore illa, med tanke på att mitt jobb hänger på att jag kan skriva färdigt böcker.
Men så kommer tanken som gör mig alldeles varm. Jag känner ju igen det här: Att ha så många idéer att inte alla kan bli till böcker. Det var ju jag före 2021. Det var min vardag, till den grad att jag hade strategier för att avvärja dem. Kanske är det dags att åter börja låta idéer marinera, tygla dem för att till sist välja endast de idéer som vägrar släppa taget.
Det är en nästan förbjuden tanke att tänka, när det bara gått tre år sedan cancerbehandlingen (än så länge ser allt bra ut, peppar peppar), men tänk om … tänk om jag är tillbaka.
