>hej uggla, tjena mors

>Det här gick ju bra! Snittarna gick åt, minglet övergick i sporadiskt hångel och någon införlivade en serpentin i sina dreads. Nu ska jag bara påbörja något annat hemligt så att jag har något att sitta och fnissa åt medan ni läser den här bloggen.

Eftersom det bara är ugglan som är färdig på tatueringen folk tydligen vill se, tänkte jag orera lite om ugglor innan jag visar en bild av min stolta, rodnande axel. Egentligen borde jag prata om ugglan sist, för hon sitter där som en slutsats av allt annat som pågår i min tatuering, men nu är det som det är och när det är så får man anpassa sig till den saken för att undgå att bli bitter. (Eller är ett sådant resonemang redan ett symptom på bitterhet? Vi lär skapa oss tillfälle att reda ut det där någon gång.)

Ugglan ska alltså symbolisera visheten, klokskapen och slutsatserna, men när jag lade fram idén för mina amerikanska nördflator (ååh amerikanska nördflator och deras överanvändning av thus och hence, åhh deras beundran av Shakespeares alla adjektiv) var det en av dem som invände att ugglan väl symboliserar döden? Så kan vi ju inte ha det, tänkte jag och kom efter grundlig research fram till att åtminstone Athenas egen uggla väl måste vara ganska vattentät vad gäller symbolik. Detta var innan jag åkte till Lesbos, långt före stjärnbeströdda grekiska nätter och ljummen grekisk sand mellan varma fingrar, så man kan lätt tycka att det hela ser ut som en kosmisk tanke.

När jag tänker efter, är hela min uppväxt kantad av ugglor. Det är inte bara en kosmisk tanke, det är en 27 år lång konspiration med enda syfte att få mig att tatuera en uggla på ryggen! I fablernas värld satt ugglan på en pinne och läste fabler ur en bok, hos Hedvig i ”Från A till Ö” satt ugglan Helge och informerade henne om betydelsen av svåra ord, i Nalle Puh ordbajsade Uggla så att ett mycket litet barn kunde få för sig att han faktiskt visste något. Varken blåmesar eller talgoxar fick sådant utrymme i barnlitteraturen, ankor fanns det gott om men de var ganska puckade, en enda blå pelikan gjorde ett tappert försök men var mest bara dumsnäll och lite speedad. Inte konstigt att ett barn bestående av 60% vatten och 40% ordnörderi förr eller senare gick och etsade in en uggla på ryggen – konstigt vore nästan om jag inte gjorde det.

Athenas uggla (Athene Noctua) heter Minervauggla på svenska och är en mycket liten uggla, som knappt når Bert-Åke Varg till fotknölen ens. Om vi bara gör en liten, liten ansträngning kan vi säkert finna en koppling till mina egna 160 centimeter och då märker vi redan, att det krävs inte mycket för att fylla varenda aspekt av min uggla med symbolik och kopplingar till livet, universum, kroppen, själen, min unika individ, visdomen, mytologin, rötterna, friheten, mystiken, eftertänksamheten och kosmos.

Jag vet att jag sa att ni skulle få ta del av min rodnande skuldra, och visst hade jag ambitionen, men så ändrade jag mig och gjorde den svartvit. Mest för att jag är lite trött på rödflammiga bilder av nygjorda tatueringar, och tatueringen är ändå inte i färg. Ni får föreställa er min rodnad i det svartvita, det gjorde tv-tittarna ända fram till 1965 och inte led de någon större nöd på grund av det. För att inte tala om alla som är blinda, eller färgblinda, de får gå och fantisera om vilka som egentligen rodnar och hur en rodnad kan tänkas se ut. Hela livet. Med detta perspektiv i bakhuvudet: Min minervauggla, direkt från måleriet.