>Jobb, tänker jag alldeles för ofta just nu. Förhållande, tänkte jag en gång i tiden med samma lilla inre hets, och brud har jag tänkt i samma banor. Ibland går det fort och saker och ting är som förföriska pustar. Såna där pustar av oemotståndlig parfym som Anja hade när jag var tolv och sniffade min väg efter henne i slalombackarna i Idre. Hon var mellan 18 och 25 år och gick på någon kurs som min pappa höll i. Jag hade ingen aning om något annat än att hon var vuxen och jag var barn och att hela hennes väsen var av den himmelska typen, och jag slår vad om att jag fortfarande skulle känna igen hennes parfym. Sådana pustar är de som ibland, förhållanden och jobb och Chanser som man Måste Ta. Och där svansar man efter dem en stund, ser man sig inte för så slår verkligheten till när man är mitt i puckelpisten, och har ni någon gång försökt ta er ner i en puckelpist?? Just det. Det är bäst att emellanåt ta sig en sniff i sin egen armhåla. Förlika sig med odören och fokusera på hur varje liten snöflinga under ens skida är unik, hur fantastiskt det är att man kan glida på dem alldeles själv, hur man kan knixa med knäna och själv stanna medan miljoner unika snöflingor fräser upp, dalar ner och får sina anonyma femton sekunder i solljuset.
