>mitt liv som musikant, del 2

>Min syster har sagt att jag faktiskt kunde ha valt en annan låt än dr Phil att representera mitt musikaliska förflutna med, och en kommentator har efterfrågat mer material från bandet jag spelade i innan vi blev logopeder och sjuksköterskor med späckade scheman. Och vem är jag att dölja mitt förflutna – ni vet ju redan sånt där som att jag blev nervös av Elloskatalogen och att jag ägnade rasterna åt att studera skolans anslagstavla för att ingen skulle tro att jag inte hade några kompisar.

Vi går inte hela vägen tillbaka till mina hits från åttiotalet, som ”kom så går vi till allén, kollar alla tjocka ben” och ”vi är i coolaste och ballaste och tuffaste laget”, eller till de smäktande kärleksballader jag skrev när jag var tolv och använde mig av textrader som ”trots att molnen är så stora och regnet faller tungt, har dina ögon gnistan kvar och leendet är ungt”. Nej vi hoppar raskt till 1998, när jag var 18 år och började spela in mitt examensarbete på Rytmus, en rosa cd innehållande bland annat ”sången om kärlek”. Jag var i valet och kvalet gällande min sexuella läggning och hade just börjat acceptera tanken att jag kanske gillade tjejer mer än killar (själva komma-ut-processen beskrivs i detalj i en annan låt som jag skrev senare), så genom hela låten försökte jag hålla föremålet för min ömma låga könsneutral. Det sket sig på slutet och jag minns fortfarande min inre, tidspressade kamp när jag märkte att jag snart skulle komma att behöva uppge ett pronomen. I sista millisekunden bestämde jag att en inspelning i skolans studio inte var rätta stället att komma ut på, och att jag så länge min läggning var oklar för mig själv borde hålla mig till normen. Den gången.

sången om kärlek