>en page och ett djärvt beslut

>Det där med kön problematiseras för första gången när man föds och folk spanar in ens könsorgan innan de registrerar ens ögonfärg. Sen fortsätter det att problematiseras, oavsett om man vill det eller inte, vid tillfällen när man till exempel vill klättra i träd, ha rosa spetsklänningar, dejta snubbar och dejta brudar. För mig är det problematiskt att jag inte riktigt passar i facket ”lagom kvinnlig heterotjej” utan dejtar allt på fel sida gärsgården och gör femininitet lite som jag haver. För andra är det knepigt att de snusar eller att de har högklackat på jobbet och för andra är det sjukt knepigt att självupplevt kön inte alls stämmer överens med kroppen de har hamnat i.

Sen är det också knepigt att den där kroppen inte bara är en kropp, utan en slags självmålande målarduk som börjar suga åt sig information och färga sig själv från det att man förstår att mänskligheten är uppdelad i två zoner. Jämt ska man hålla på och förhålla sig till kön, överdriva åt ena hållet eller dra sig undan åt det andra, följa normen eller bryta den och det är mest bara uttrycket som har förändrats sedan Edith Södergran deklamerade att hon var ett neutrum.

Sedan jag lärde känna fler transpersoner, har jag blivit ungefär 100 procent mer medveten om att kön existerar. Det är en ganska störig insikt och jag kan inte lova att jag kommer att ha lust att behålla den hur länge som helst. Jag vill helst ignorera kön och vara ett Edithskt språng i friheten och självet och hur mycket jag än kan kråma mig i glitter och göra röda pussmunnar för att jag vill det, så vill jag inte dikotomisera det mot ”det andra” och fnittra åt flexade muskler. Jag vill heller inte att något av allt jag Gör ska kopplas ihop med andra saker, som jag Borde Göra. Och snart kommer vi till poängen, något jag har läst på ett par ställen, hört från ett par transmänniskor som inte befunnit sig i queerträsket, och fått refererat av queerare transkillar som utretts av könsutredare. Nämligen det jävla stereotypiserandet.

Tydligen är det så att när man genomgår könskorrigering (som Oprah skulle ha kallat det, Jerry Springer skulle på sin höjd ha sagt ”byta kön”) måste man passa in i mallen av superman eller überkvinna. Som för att kompensera för tuttarna man har råkat få vid födseln, måste övriga delar av en vara så svenssonmanliga det bara går, och en genomsnittlig könsutredares analys av kön kan inte direkt kallas butlersk. En snubbe rekommenderar andra transkillar att ”ta mer plats” och ”inte vika undan för andra på gatan” med motiveringen att det är killars rätt att göra så, medan tjejer ska vika undan och vara osäkra. Bah, jag spyr. Jag förstår intentionen och jag förstår till fullo behovet av att vilja ”passera” i den här världen som 1) ser kön som samhällets viktigaste uppdelning och 2) har placerat en på fel sida redan från början. Men där någonstans tar min förståelse stopp, för vem tror att det sitter i könsidentiteten att hävda sin plats, att gå med säkra steg eller för den delen att knyppla?

Var det det som var poängen? Jag minns inte, men jag skrev ju där någonstans att vi kom till poängen, så så var det nog. Äh, poängen var säkert samma som alltid, att det är sjukt störigt att man inte kan få gå omkring och vara allt man är, att allt ska hålla på och relateras till kulturella föreställningar om kön och att en transkille ska behöva vara en sån där affischpojke för Hitler Jugend med endast plasttraktorer i barnkammarbagaget för att få möjlighet att byta könsorgan.
Det känns som om jag har missat 8-9 poänger till. Men det fina med blogg är att den inte har en deadline.