>Gleipner och relationerna

>Har ni tänkt på hur relationer är som små klibbiga trådar? De är som de där trådarna som höll fast Fenrisulven – ni har väl koll på er nordiska mytologi? Först fattar man knappt att de finns, och plötsligt styr de allt man gör och tänker. Sånt tänkte jag på när jag planerade att träffa Exet och Exets Nya idag för rabarberpaj och bonding. En gång i tiden delade vi min lya, jag och exet och exets nya, och hela kvarteret var laddat med ångest och hårt surrat med de där trådarna.

Det är samma trådar som drar en åt Grekland om man råkar vara ihop med någon där så att man inte riktigt kan vara närvarande där man faktiskt är, eller som gör att man måste stanna uppe hela natten för att förklara vad man egentligen menade istället för att bara gå och lägga sig och räkna med att allt är glömt och förlåtet i gryningen.

Hela kvarteret var som sagt belamrat med trådar, jag kom inte längre än till gräsmattan vid nummer 71 på min gata. (Att vi över huvud taget bodde alla tre i samma rum är ett sånt där mysterium som jag knappt förstår själv, men det handlade antagligen om bostadsbrist, separationsångest och polyamorös retorik.) När vi umgicks alla tre snörpte de åt, trådarna, så att det knappt gick att andas – ”umgås” är förresten inte riktigt rätt ord, försök ”experimentera med förhållningssätt”. När jag bara var med en av dem lossade de lite grann, men jag tog fortfarande bara halva andetag. En gång slet jag mig loss och gick bortom nummer 71, satte mig på en sten och pillade på gräset. Trådarna lossnade som gamla gummiband och jag tänkte för första gången på månader att jag har ju alltid mig själv. Sedan vred jag huvudet åt lägenheten där vi bodde, och som bläckfiskar var de där och fångade in mig igen. Det är kanske inte konstigt att jag behandlar relationer som om de vore kobror.

Nu blandar jag smör med mjöl och socker till Exet och Exets Nya medan mina gamla trådar ligger förmultnade i parkettgolvet. Det är lustigt hur de kan krama ens strupe ena dagen och dansa iväg som harmlösa molnslöjor när man väl släpper taget. Det är lustigt hur något kan vara hela ens panikfyllda universum tills man inte låter det vara det. Lustigt i bemärkelsen ”viktigt att komma ihåg”, särskilt när man sitter i bekymrade telefontrådar mellan Grekland och Sverige och försöker släppa taget genom att hålla sig kvar.

Fenrisulven var en enorm varg som inte kunde fångas, för så fort man hade kedjat fast honom flexade han bara med sina vargmuskler och kedjorna sprätte iväg och han var lös och farlig igen. Till slut gick gudarna till dvärgarna, som fixade en specialtråd som var näpen som en mycket lång mask men bestyrkt med trolldom, och gick till Fenrisulven och bad att få testa den på honom. Ulven blev lite misstänksam, så Tyr lade sin hand mellan hans käftar (det är något visst med tillfällen när man får säga käft utan att vara oförskämd) som pant. När Fenrisulven upptäckte att han inte kunde komma loss, knep han av handen och Tyr gick till historien och fick en veckodag uppkallad efter sig. Människan som skrev ned det hela måste ha varit en relationsfobiker av lesbiska mått – vi kan sitta och hitta metaforer hela dagen om vi inte måste börja hacka rabarber.