>En uppfriskande diskussion bland kommentarerna häromdagen, fick mig att inse att det inte alls är självklart för alla att ens upplevda kön naturligtvis är det kön man ”har”. Jag förstod att jag var långt ute och simmade i de glada queerlagunerna helt utan akademisk ansträngning, och jag insåg att det hela berodde på att jag råkar vara lyckosam nog att ha erfarit transkontakt av tredje graden. Ett samtal jag gjorde till PRV häromveckan får illustrera hur en massa människor tänker:
jag: Hej, jag heter Sara Lövestam och skriver en magisteruppsats på SU om namnförslag som har fått avslag, och jag skulle behöva utdrag ut era register om förnamn som inte har gått igenom.
telefonman: Hej Sara, då ska du nog ringa till Skatteverket istället för här har vi bara en bråkdel av de ärenden de har, och dessutom är det nästan inga som får avslag. Om det nu inte är kvinnor som vill ha mansnamn och tvärtom, några sådana får vi in då och då.
jag: Jaså, vad intressant.
telefonman: Ja, några sådana har jag haft på mitt bord, senast var det en kvinna som ville ha två mansnamn, jag minns inte vilka, och då fick hon förstås avslag.
jag: Jaha, där ser man. Så det kanske var en transsexuell då kanske?
telefonman: Nej, de som har bytt kön får byta namn, så fort de har bytt personnummer syns det inte i vårt system att de var av ett annat kön förut.
jag: Så en kvinna som känner sig som man måste först genomgå en operation och hormonbehandling?
telefonman: Ja det är klart, när hon väl är man får hon byta, men inte medan hon fortfarande är kvinna. Det är ju ganska självklart.
jag: Vad händer om man byter kön och vill behålla sitt namn som man hade först då?
telefonman: Tja… då får man väl ha kvar det, men det är det väl ingen som vill. Om en man byter kön till kvinna så är han ju kvinna sen, och en kvinna vill väl inte gå omkring med ett mansnamn.
jag: Fast… det fanns kanske en anledning till att hon ville byta kön till att börja med?
telefonman: Ja kanske det.
jag: Och, menar jag, att om hon känner sig som kvinna redan innan så vill hon inte ha ett mansnamn trots att hon inte har opererats.
telefonman: Ja så kan det ju vara. Men då får han vänta tills han har bytt kön.
jag: Jag förstår. Tack så mycket.
Att jag använde mig av termen ”byta kön” hade naturligtvis bara med min wallraffambition att göra. Om fritt vald transkille opererade bort brösten, skaffade sig en hårig bringa och utvändigt könsorgan, skulle jag inte direkt kalla det könsbyte – han var aldrig tjej till att börja med. Om jag själv opererade bort brösten och skaffade mig en hårig bringa och utvändigt könsorgan skulle det inte heller vara något könsbyte, utan bara en olycklig kroppsmodifikation.
Det verkar alltså som att gängse uppfattning är att man är av det kön som ens kroppsdelar representerar. Jag skulle nog hålla med, om jag inte hade varit med om att lägga handen på vad jag tror är en kvinnohöft, och få signaler direkt från höften att det var ett felaktigt antagande. Jag vet inte om jag hade uppfattat det om det hade varit för tio år sedan och jag inte redan hade en viss mängd lagrad information om hur kvinnokroppar generellt reagerar. (Eller, för att vara tydligare: Jag dejtade transkillar långt innan jag själv visste att de existerade och långt innan de själva kom ut ur sina garderober och ruskade av sig tuttarna, men jag hade inte så mycket att jämföra med just då)
Och om någon säger ”så ditt ex är en tjej som vill vara kille”, blir jag inte förnärmad eller provocerad, men väldigt angelägen om att rätta till missförståndet. ”Nej”, måste jag säga då, ”han är en kille som är född med tjejdelar”. Precis som en hamburgertelefon inte är en hamburgare som vill vara en telefon, utan en telefon som ger sken av att vara en hamburgare. Om ni hade varit där, om ni hade känt reaktionerna i en människas fingertoppar och skulderblad och sett uttrycket i hans ögon, så hade det här inlägget aldrig ens varit påtänkt. Det är så självklart när man sitter där, och vet i den där delen som bara vet, att människan mittemot en inte helt är vad de yttre, klumpigaste ledtrådarna ger sken av. Sådär som det är med allt.
Kapitlet om min egen attraktion till det könskomplexa och maskuliniteter i feminina fodral får vi lämna till framtiden, för mina liknelser börjar redan skena iväg, som ett säkert tecken på att jag borde slurpa i mig lite sömn.
