>På begäran: Krönika publicerad i QX april 2008
När kom du på att du gillade tjejer, frågar gärna nyfikna heteron i strutar. De tror att svaret är en siffra, när det egentligen är en monolog.
Det är ganska få flator, vad jag vet, som en dag insåg att ”hoppsan, jag tycker bestämt att Lise-Britts knubbiga händer om tuschpennan lockar mer än Mattias konster i klätternätet, det måste vara så att jag gillar tjejer istället för killar”. Istället såg de på Lise-Britts händer och tänkte ”vilka fina händer hon har egentligen”, slogs tio år senare av vad episoden med händerna egentligen innebar och ägnade ett par år åt att hitta alternativa förklaringar. Det hela känns inte helt olikt sorgens sju stadier; chock, förnekelse, vrede, depression, skuld, köpslående och accepterande.
Chock: ”Shit, jag blir nervös av att snudda vid Johannas hand men tycker att hångel med Hector känns som grovrengöring av munnen. Om man ska analysera verkar det nästan som om jag är les… les… det där!”
Förnekelse: ”Jag älskar killar”. Det är i det här stadiet många gör sitt bästa för att visa omvärlden hur exceptionellt heterosexuella de är. Det kan gå så långt som att man skaffar sig horrykte eller gifter sig med Gert och skaffar fem barn och en bonad på väggen som inte ens är ironisk. Vissa hemfaller också åt religiös homofobi för att skapa sig en ordentlig motpol till vad de egentligen känner, och vissa kommer inte längre än såhär.
Vrede: ”Fuck you you fucking fuck”. För mig yttrade sig vreden i att jag fram till utträdet ur garderoben terroriserade min pojkvän och betedde mig som flickvännen from hell, som ett slags straff för att han hade det så lätt och jag så svårt. Skitsympatiskt, jag vet. Andra knackar bögar på stan eller skriker på sina föräldrar.
Depression: ”Ingen förstår mig utom Marilyn Manson”. Man behöver inte gå långt in på sin lokala RFSL-träff för att stöta på ett homo som knaprar piller eller skär sig för att dämpa sin ångest. Depression är ett självklart inslag hos mången garderobsflata, det behöver vi inte diskutera. Inte så konstigt, påpekar min polare, att man blir deprimerad när man inser konsekvenserna av att skutta ner på den lägsta pinnen i identitetshönsagården. Eventuellt kommer man så småningom ut och inser att det inte bara finns fler pinnar, utan fler och ståtligare hönsgårdar, men där inne är det mörkt.
Skuld: ”Jag är en besvikelse”. Det finns tjejer vars bröllop deras föräldrar har planerat sedan de var fem år, killar vars schlagerintresse deras föräldrar inte alls har planerat, och folk av helt andra kön, vars kön deras föräldrar har kopplat ihop med genitalierna så fort de föddes och försågs med rosa eller blå strumpor. Om mor och far sedan inte är beredda att lägga planerna på hyllan vid eventuella ändringar, kommer skuldkänslorna som ett brev på posten.
Köpslående: ”Det är faktiskt massor av heterotjejer som kollar på andra tjejer”. Köpslående angående min läggning har jag i alla fall inte hemfallit åt, tänkte jag först. Sedan läste jag min dagbok från 90-talet, och där står det ungefär såhär: ”Okej jag kollar på andra tjejer, men det är ju bara för att kvinnor är estetiskt vackrare, det är en fastslagen sanning” och ”det är klart att jag undrar hur det skulle vara att kyssa en annan tjej, men det är faktiskt många heterosexuella tjejer som funderar över sånt”. Köpslående – check!
Accepterande: ”I am what I am, and what I am needs no excuses”. Bara att skriva det gör mig lite lugnare och hur än din parad ser ut, visst är den det skönaste du har gjort? Jag vill gärna vräka på med svulstiga ord om stolthet, sanning, frihet, men jag sparar det och skriver en schlager. Allt jag säger är att om någon undrar hur fan man kan vara stolt över en läggning, kan de försöka att först förse sig själva med några års chock, förnekelse, vrede, depression och skuld.
För min del tog det åtta år från chock till accepterande. Vissa slipper hela karusellen, för andra krävs det minst en 40-årskris. ”När kom du på att du var lesbisk”, frågar folk nyfiket, och oftast har de alltid varit hetero. De tror att svaret är en siffra.
0 svar
>Bra krönika. Går igenom något liknande själv just nu. Vet inte riktigt var jag befinner mig, i vilket stadie. Eller om jag ens är det minsta lesbisk eller bi.Hade du varit kär i någon tjej innan du insåg att du var flata?
>Eller också kan man svara som min dotter: Tja, när kom du på att du var hetero?
>Fan vad bra krönika (fast själv röstade jag på den om butchen – kommer den också? Snälla?). Har försökt förklara för heteron för länge att jag alltid vetat men bara inte insett det, men ett sådant uttalande är det ju ingen som förstår om man inte har genomlevt det. I fortsättningen ska jag hänvisa till den här texten istället. 🙂
>Köpslående, check… aye, indeed.”Klart jag tittar på kvinnor också, de är ju mycket vackrare än män.”…flera år senare minns man den där konversationen.Och vänta nu, har vi hört den förut? ^.^ Brilliant krönika, nu såväl som första gången jag läste den. Och då står jag ändå mitt på vägen, och inte på någon av sidorna.
>Tackar högre makter för att du fortsätter skriva så ypperligt: tack å tack!
>Vaddå, tittar inte alla tjejer på andra tjejer O_o? Eller, i alla fall ganska många?
>Va bra du beskriver det! Känner så igen mig och minns.
>anonym 1: Nej jag tror inte jag hade varit kär i någon tjej innan jag kom ut som flata. Pirrig och full av obeskrivliga känslor för diverse brudar som korsade min väg, men inte kär i någon speciell. anonym 2: Ja, det är alltid en ögonöppnare! (fast tyvärr är det oftast inte lika oproblematiskt att ”komma på” att man är homo som hetero, därav förträngning och andra jobbiga bitar, som jag hoppas att hbt-ungdomar slipper mer och mer nuförtiden)yllet: Heh, jag citerar ”But i’m a cheerleader” och säger ”but you just think they think what you are thinking when you see them” (eh, något i den stilen i alla fall).. 😉
>Mycket träffsäkert. Men du har skrivit "förseddes" även om det heter "försågs" & det gör mig lite fnissig att just du har gjort det.
>malou: Haha ja se på tusan… fixat!
>Träffande måste jag säga. Hoppade över depressionen och skulden och börjar känna av accepterandet som känns ungefär som att äntligen få luft efter att ju suttit rätt instängd i en garderob som man trodde var hela världen. Ungefär så.
>Åh vad glad jag blir när du skriver kring detta med. Jag sökte delade tankar från någon som går/gått igenom det jag gör nu. Kan för mitt liv inte riktigt se att jag skulle titta åt killar nu när jag fått min första underbara flickvän. Har länge misstänkt mig bisexuell men känns inte alls aktuellt och att acceptera detta är läskigt och inte alls lätt. Så tack!