>På Dr Phil diskuterar de tekniker för män som vill ragga upp kvinnor. Det låter som om de pratar hunddressyr, eller konsten att tämja en alien, och när någon nämner att kvinnor gillar att känna sig uppskattade för sina åsikter och tankar, går ett förundrat sus genom den manliga delen av publiken. Plötsligt förstår jag orsaken till att heterotjejer då och då säger ”fan jag önskar att jag vore lesbisk, tjejer förstår liksom varandra” (något som inte direkt stämmer, men det tar vi en annan gång). Det är som om någon har konstruerat ett stort och komplicerat spel och lagt det mellan män och kvinnor så att de inte kan kommunicera som de skulle vilja. Det är skumt, och när jag hör dem prata på TV om kvinnor som några man behöver ”tekniker” för att närma sig undrar jag vad de tror att kvinnor är. Jag är inte säker på om jag känner mig priviligerad eller förolämpad av att tillhöra det där könet som anses så enormt svårt att förstå sig på och så angeläget att komma nära. Jag vet däremot att jag känner mig enbart priviligerad att slippa förhålla mig till spelet eftersom jag inte intresserar mig för snubbar.
Nu pratar jag förstås bara om de där heterosexuella som ställer upp på spelreglerna – ni övriga behöver absolut inte ta åt er, ni kan luta er tillbaka och förundras med mig. Har ni till exempel tänkt på det där med ”spänningen” som man påstår försvinner om Spelet läggs ner? Har det aldrig förbluffat spelförespråkare hur till exempel alla vi homosar kan gå runt och vara helt tillfreds med att inte hälften av oss betraktas som jägare och de andra som villebråd? Och hur en brud kan vara helt nöjd med att dansa med en annan brud som hon bjöd upp genom att fråga ”vill du dansa”, sniffa på hennes hals, känna tjejens hand hålla om hennes midja samtidigt som hennes egen hand glider lätt längs höfter, revben, rygg, helt utan att fundera över nästa strategiska steg för att tjejen ska förvillas att följa med henne hem. (Flators eventuella raggningsstrategier kan bli föremål för ett helt annat inlägg, men överlagd manipulation har jag hittills faktiskt aldrig sett på menyn)
Känslan av hunddressyr korsas med känslan av datorkonvent för hackers, när jag för lite research går in på ”Sweseductions” diskussionsforum. Visste ni till exempel att det bästa sättet att ”sarga” en blond partytjej är att antingen kombinera ”high energy” med ”dominant”, eller att ha ett ”superhögt value”? Annars kan man också ”låta bli rutinerna och köra mycket c/f, rollspel och push/pull”. Det är bara att välja. Vill ni däremot sarga ”dom platinablonda jättebröstade våpen”, så tål de faktiskt ”teasing, neggar och nästan förolämpningar väldigt mycket”.
Jag börjar med raljans men slutar i betryckthet, för hur kommer det sig att det sitter ynglingar (och en del not-so-unga) och utvärderar metoder på nätet som om de vore laboratorieassistenter och inte av helt samma art som brudarna de väl egentligen bara vill träffa och älska? För att inte börja fundera över effekten för snubbarna som inte grubblar över om det skulle passa bäst att ”dvh:a” bruden eller ”sänka hennes energy” utan mest bara vill lära känna någon: min polare Lane berättade att hennes killkompis satt i en kvart och nötte på hur han skulle få en tjej han gillade att ta en fika med honom. Först tyckte hon att han var knäpp som inte bara frågade, helt enkelt. Sedan, berättade hon, insåg hon att det kanske är så att vara heterokille; brudar blir skeptiska om man inte har en jäkligt bra orsak att fika med dem. För i deras sinnen är de är villebråd – och så länge det finns seduction communities som lär ut ”ge tjejen dåligt självförtroende så får du henne i säng”-tekniker, använder termer som ”het hona” och kallar ett vanligt trevligt samtal för ett ”set”, är det inte ens något en ettrig liten flata ska sitta och slå ner på i en blogg långt bortom themysterymethod.com.
