>Jag vet inte vad vi har gjort, vi som bor i mitt bostadsområde, för att förlora våra fastighetsvärdars tekniska förtroende. De har i vilket fall som helst valt att inte bestraffa oss, utan istället sänka sig till vår nivå som en speciallärare eller en huld mor. Våra splitter nya tvättmaskiner är intagande babyblå och istället för tio knappar som på våra förra, finns på dessa två knappar och en ratt. Trycker man på knappen som säger ”40°C” så startar maskinen direkt och tvättar i fyrtio grader. Trycker man på den andra knappen, den som säger ”60°C”, ja då serveras man – hör och häpna – motsvarande händelseförlopp men med förändrat gradantal. För bara ett par veckor sedan var man tvungen att för samma resultat trycka på minst två knappar med symboler man bara fick en enda chans på sig att lära sig i hemkunskapen. På torkskåpet finns tre knappar, ingen har gradanvisningar utan de heter helt charmigt ”vittvätt”, ”strykfritt” och ”stopp”. Jag ska inte ens börja orera om torktumlaren och dess öppna flirt med oss som gillar att bara välja mellan ”extra torrt” och ”stryktorrt”. Som ni kan se råder här ingen brist på engagemang och aktivitet.
Mina grannar tycks ha uppfattat det som att det där med att informera om fester är mer av en engångsinsats, för sedan två blonderade och nervöst leende blondiner kom och ringde på för några veckor sedan har det hafts ganska mycket fest och just i detta nu fylls trappuppgången av ölångor och cigarettslöjor. Om de hade varit lite yngre hade de kunnat komma och ringa på och pipa ”bus eller godis!” istället utan att riktigt veta vad de skulle göra om jag svarade ”ja då får det ta och bli bus”. Och de hade kunnat vara utklädda till riktiga häxor med vårtor på näsorna istället för att sjunga alkoholpåverkad singstar i sina kortkorta svarta klänningar med häxhattar från Butterick’s. Den största fördelen med ett sådant scenario skulle vara att jag äntligen skulle bli av med mina 200 gram disneychoklad som jag har försökt knapra i mig i två veckors tid. Den har fyra blitt leende disneyprinsessor på framsidan. Chokladkakorna har instansade prinsesshuvuden, på baksidan av förpackningen sveper deras böljande klänningar och på framsidan deras böljande hår, något som kanske skulle hämma en person med mer strikt butchiga preferenser, men det som stoppar mig är mer sammansättningen av smakämnen och en absurt hög sockerhalt (detta skrivet av en som tycker att sockret ska likna norrländska snödrivor på mannagrynsgröten). Det är upprörande hur ett animationsimperium på det där viset kan lura små barn att vad som helst är choklad bara det är lite brunt och luktar socker. Nå, hade mina grannar varit mer intresserade av bus eller godis och mindre av sina livs första fyllor, hade de kunnat komma härifrån med uppemot 180 gram ”choklad”. De vet inte vad de missar.
Och på teve är det ett urvattnat Idol och juryn svänger sig med ord som ”stabilhet” (inte i adjektivbetydelsen ”het som en stabil”, vilket i sig skulle tarva ett nytt substantiv och det hela skulle urarta i ett ordbildningsinferno utan ände, utan som alternativ till ordet ”stabilitet”) och den ena snubben i juryn kallar den andra snubben för tjej och påminner om vad som räknas som förolämpningar ute i stugorna. Allt har återgått till det normala och som synes ger jag enkelt efter för svadan som desperat vill ut efter två veckors fokus på socialiserande med troll.
