>homosexkompetens för lärare, del 2: lärargarderoben

>Det är alltid lite läskigt, att komma ut som homosexuell lärare längst fram i ett klassrum och inte veta vad som pågår bakom tjugofem lagom utslätade pannor. De som sitter där, i klasar kring grupparbetsborden, är människor som kommer att fortsätta gå i ens klass oavsett hur det går. Det är folk som har makten att respektera eller ignorera en, som kan fabulera fram vad som helst om en och gå till ens chef med hittepå, som kan sprida hat bakom bänkar och i korridorer utan att man någonsin får tag på det. De första två-tre åren jag jobbade på SFI (svenska för invandrare) undvek jag alla frågor om familj, svarade inte på vilken tidning jag skrev för, nämnde inget om mig själv när jag såg dem snörpa på munnen inför könsneutrala sambolagar och partnerskap. En gång testade jag att komma ut, och hur hårt mitt hjärta än slog och hur osäker jag blev på några yngre irakiers inställning till mig senare, var det helt klart en vändpunkt i min garderobs fortsatta SFI-karriär. Nu funderar jag nästan aldrig på hur jag ska besvara frågorna om pojkvän, eller om jag ska ge mina egna exempel på hur diskriminering på grund av sexuell läggning kan se ut. Det är helt enkelt inte upp till mig att ljuga för att andra ska må bra av att tro att alla omkring dem är heterosexuella.

Det är inte självklart på något sätt att man som lärare vill komma ut för sina elever. Det mest logiska är snarare tvärtom – som lärare är man redan utlämnad till elevernas godtycke och det sista man vill är att ge dem en chans att tycka att man är ett pervo. Jag vet många andra lärare som aldrig kommer ut, som svarar undvikande på alla frågor och klamrar sig fast vid det könsneutrala ”sambo” när de tvingas kläcka ur sig något om sina familjer. Varför envisas jag med att faktiskt svara på frågorna om jag har pojkvän? Svaret är ganska enkelt, och uppdelat i tre.

Först och främst vill jag inte ge självföraktet en chans. Det ligger liksom alltid och lurar, redo att dra ner en i sin äckliga spiral om man börjar ducka för frågor som har svar man egentligen inte skäms för. Nä, jag har ingen pojkvän. Om jag trivs med att vara singel? Eh… ja? Ibland måste man undvika faror och till exempel inte vifta med några regnbågsflaggor när mer militanta homofober flockas i bombarjackor på pendeltåget, det känner nog vartenda homo i ryggmärgen. Men ibland är faran bara en liten oro i feghörnet av magen, och ändå ger man efter och säger ”i helgen? Jag ska bara stanna hemma med min tje… sambo”. Och någonstans inom en känner man att man kanske skäms ändå, man kanske föraktar sig själv och inte tycker att man helt och hållet är värd samma möjlighet att prata om sitt liv som alla som ska hem till gubbar och frugor av föreskrivet motsatt kön.

För det andra så är jag den första icke-heterosexuella personen majoriteten av mina kursdeltagare någonsin har träffat. Vad de vet, alltså, deras kusiner kan ju i smyg kuttra med hemliga älskare och älskarinnor i små homogrottor maskerade som bokklubbar och vedhuggningssällskap, men det hjälper inte mina kursdeltagares homosexbildning i någon större mån. Jag har sett effekterna på nära håll, varenda gång jag kommer ut i klassrummet. Ibland ser jag dem omedelbart i deras ögon, tankarna som säger ”och jag som trodde att homosexuella var sjuka i huvudet, det tycks alltså inte stämma”, eller ”vad konstigt, hon skäms inte… tänk om det alltså inte är något att skämmas för”. Ibland får jag det svart på vitt, eller åtminstone utsagt i klassrummet som hos den muslimska mamman som sa ”jag var väldigt emot homosexualitet förut men nu när jag vet att man inte kan välja det själv tänker jag att jag måste säga till min son att jag kommer att acceptera honom oavsett vem han blir kär i”. Det är så hjärteknipande att jag fortfarande efter tre år ryser när jag tänker på det.

För det tredje blir jag en bättre lärare när jag vet att alla mina kursdeltagare känner till vem jag är. Jag behöver inte längre vara rädd för vilka kommentarer de ska droppa när vi läser om samboskap, jämställdhet, familjekonstellationer, diskrimineringslagar. Tycker de att homosexuella är perversa, så håller de det i alla fall för sig själva, och för min del passar det mycket bättre än att jag skulle hålla min läggning för mig själv. Vissa lärare är väldigt privata som personer och skulle aldrig svara ens på frågan om hur gamla de är eller om de bor i hus eller lägenhet, men den inställningen funkar inte med min person och jag tror att kursdeltagarna känner det. Jag behöver inte ducka för frågor, jag kan berätta vad jag ska göra på semestern och blir aldrig längre introducerad för estniska bröder. Det gör mig till en mycket bättre lärare och till någon som kan slappna av, svara på frågor som vilken heterosexuell lärare som helst och släppa in alla som vill släppa in mig. Jag är helt säker på att det märks i klassrummet.

Dessutom har mitt ständiga utträde ur garderoben fått den effekten att homosexuella kursdeltagare vänder sig till mig. Och inte bara homosexuella kursdeltagare förstås, utan kursdeltagare med lesbiska systrar, bögkompisar och frågor om var man helst ska stå för att se prideparaden ordentligt. Plötsligt smyger någon in en referens till en pojkvän i hemuppgiften, tar mig åt sidan eller slappnar bara av mer när homosexualitet kommer på tal. Och det gör det, oavsett om vissa lärare gillar att säga ”jag undervisar faktiskt inte i sexualkunskap”. Mer om vad man kan göra när någon häver upp sin stämma och deklamerar ”homosexuella är sjuka i huvudet” i ett kommande avsnitt av denna min homosexpraktika för lärare av alla läggningar.

Det finns förstås anledningar till att inte komma ut också, men enligt min erfarenhet kan de alla komprimeras till ett enda ord: konflikträdsla. Absolut ej att förringa, men inte heller något jag vill bygga mitt arbetsliv på.