>dagens nära-barn-upplevelse

>Åh ungar, tänkte jag i morse och drog ett djupt andetag, för batteriet i min ipod var slut och hörlurarna var bara för syns skull. Den där ”syns” brukar hjälpa mot alkisar och påflugna snubbar, men inte mot barn. Mittemot mig satte sig tre åttaåringar i knät på varandra, på sätet på andra sidan satte sig fem, bakom oss satt fyra, tåget var igentäppt med skolbarn. Snart skulle de börja hojta tvärs över vagnen, vräka sig fram, vräka sig över tanter och farbröder, vräka sig tillbaka, plötsligt häva upp ett ”men ååååh Sebbe måste du alltid PRUTTA när jag sitter bredvid dig” och diskutera idoldeltagarna med röster som om de var en farmor med en mobiltelefon. Jag stålsatte mig. Båda flickorna och pojken öppnade munnarna samtidigt, som i en ansats att börja förorena tågluften med gälla diskussioner om Idol-Johan och vilken hund som är sötast. Ut kom sporadiska luciasånger i ren barnsopran. Runtom i vagnen stämde övriga barn in i sångerna, tog överstämmor och började nynna på andra luciasånger. Det var sagoaktigt och lite bisarrt. När mixen av olika julvisor i änglafalsett hade klingat ut, började de konversera. Ett litet sammandrag:

pojke: Vilka sånger gillar ni att sjunga mest?
Flicka 1: Jag gillar de som har många stämmor
Flicka 2: Jag gillar tärnans sång.
Pojke: Ja jag också, för den låter så bra med stämmorna.
Flicka 1: Pom pom pom…
Pojke: Pom pom pom pom…
Flicka 2: Pom pom..
Pojke: Har ni sett någon kille som sminkar sig någon gång?
Flicka 2: Inte i vår ålder, men det finns en som sminkar sig som är vuxen.
Pojke: Ja jag har också sett en. Han har såhär inte bara mascara och sånt, han har till och med sånt där… vad heter det… Fashion? Det är något på engelska.
Flicka 1: Ögonskugga?
Pojke: Nej på engelska sa jag. Fash… fashion? Fashion? Det är sånt som man har på huden liksom.
Flicka 1: Brunkräm?
Flicka 2: Nej på engelska sa han. Fashion… Men ååh vad heter det?
Jag, som inte kan med att se barn plågas så: Foundation heter det.
Pojke: Ja! Foundation har han. Åhh jag har liksom fysträning efter kören. Med fotbollen.
Flicka 1: Samma här, fast med hockeyn.
Flicka 2: Hockey är mycket hårdare än fotboll, jag ska också börja spela hockey.
Pojke: Men du kan väl inte spela hockey?
Flicka 1: Det är ju därför hon ska lära sig fattar du väl.
Flicka 2: Jag åkte konståkning förut.
Pojke: Men det är inte alls samma sak. Och tänk på tacklingarna!
Flicka 1: Man får inte tacklas i tjejhockey.
Pojke: (upprört) Va!! Får man inte! Är det sant? Får ni inte tacklas?
Flicka 1: Nej, men vi gör det ändå.
Pojke: Men varför får ni inte tacklas?
Flicka 1: (ironiskt) För att tjejer är ömtåligare.
Pojke: Det är de ju inte!
Flicka 2: Det är alltså reglerna som säger det, inte vi.
Flicka 1: I have a talent, a wonderful thing…
Pojke: Cause everyone listens when i start to sing, i’m so greatful an proud…
Flicka 2: All i want is to sing it out loud.

Vad vi ska göra för poäng av detta, kan ju vara upp till läsaren. Tänk gärna något insiktsfullt och/eller raljant om välartade medelklassbarn i sångkörer, eller könsroller hos den uppväxande generationen. Eller om mitt ordminne, som har stulit all kapacitet från det som skulle ha varit beståndsdelarna i mitt visuella minne och gjort att jag knappt känner igen mina egna kollegor när de har varit hos frisören.

0 svar

  1. >Raljant, ack nej – det kan man vara mot föräldrar kanske, men inte mot barn.Jag tror jag stötte på samma gäng igår. Hundratals ungar, alla verkade vara på väg till någon sorts julkonsert. Måste ha varit kul.

  2. >jepp: Saras ordminne eller könsroller är väl inget barn? Har läst här ett tag (fast aldrig kommenterat) o sett en tendens hos dig att hela tiden vilja ifrågasätta smågrejer i den här bloggen… liksom trevligt men ändå surt… Eller är det bara min uppfattning?Sara: Vi är nog många som läser men aldrig kommenterar… men vi kommmer tillbaka igen och igen bara för att vi gillar ditt språk och dina betraktelser! Det enda är att du kunde skriva oftare… 😉

  3. >Milla: Sara skrev så här (och hon skojade förstås, eftersom hon inte är elak): ”Tänk gärna något insiktsfullt och/eller raljant om välartade medelklassbarn i sångkörer, eller könsroller hos den uppväxande generationen.”Och jag skojade tillbaka att jag inte vill vara raljant mot barn. Så nej, jag menar inte alls att vara sur mot Sara, som jag tycker skriver fantastiskt bra. Det är därför jag är här!

  4. >Barn på kollektiva färdmedel är… spännande. När jag åkte buss till min kompis igår hände följande:(två småkillar sätter sig mittemot mig på andra sidan gången, de skojtjafsar om något och tydligen slår den ena till den andra)Kille 1: Aj! Jävla bög!Kille 2: Du är ju dum i huvudet! Du är fan bög! etc.Jag: Hallå, små barn, man använder inte bög som skällsord.Kille 2, leende: Joo!Jag: Nej, det gör man inte. Man är inte bög för att man slår någon i huvudet med en klubba.Kille 2: Klart man är!Kille 1: Vi är inga små barn!Jag: Stora barn, då?Kille 2: Jag går faktiskt i sjuan, jag är liten för min ålder!…ja. För övrigt vill jag bara meddela att du är ascool och skriver skitbra (åh vilken slående uttrycksförmåga jag besitter) och jag älskar din blogg. Liksom… du är flata! Och du är språknörd! Det är typ jag, fast tio år äldre (om du nu är 26, det kanske bara är något jag fick för mig), och det är pepp för då får jag en bild av hur jag vill vara när jag blir stor!Bara så du vet.

  5. >De där ungarna låter som om de går i AF … Adolf Fredriks Musikklasser alltså. Jag har själv gått där och det är verkligen så att alla kan stämma in i sång precis överallt. 😛 Plus att vi i nian nyligen hade konsert med några femmor med just den ABBA-låten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster