>tillbaka i könsmatematiken

>Det börjar kännas trångt med definitionerna. Det är ganska etablerat att kön består av en massa olika saker, bland annat socialt och biologiskt kön. Men, som vi redan har etablerat ett par gånger, det är som med det mesta annat inte bara uppdelat i två. Vi har genusuttryck, kroppsidentitet, juridiskt kön, könsidentitet, könad anatomi, genus, kön som levd erfarenhet och en massa annat som låter som akademikersvada men som plötsligt har helt praktiska effekter.

För hur kan vi utan lite utökad terminologi förklara att hälften av mina ex numera har kommit ut som transkillar? Hur kan vi förklara att jag blir helt livad i hela kroppen när någon kommer ut som ftm? Den som svarar att det beror på att de egentligen är tjejer, har aldrig känt skillnaden så som jag har känt den. Den som säger att det är för att jag egentligen är hetero, har aldrig känt det totala ointresse som biologiska killar (så kallade XY-människor) väcker i mig. Det är helt annorlunda att hänga (och med ”hänga” menar jag ”hångla”) med en transkille än med någon som identifierar sig som tjej – om det beror på några inneboende essenser eller på min inställning när jag vet att de är killar ska jag låta vara osagt. Det är något med identiteten som trans, den flirtar med mina preferenser för androgynitet, och min heterofetisch i hörnet får en lagom dos utan att det slutar vara queer.

Sara säger:
Men även om alla mina ex vore transkillar så är det skillnad nu. Med mina ex visste jag ju inte att de var trans när vi var ihop, så jag kunde njuta av deras tjejdelar på ett lesbiskt sätt liksom…
Kompanjonen säger:
jag måste härmed erkänna min ytterst extremt icke existerande ftm-erfarenhet och inte ha en aning om hur man njuter av dem på ett icke lesbiskt sätt.
Sara säger:
Alltså med en ftm som man vet är ftm, kan man liksom inte njuta av bröst och sånt och tänka ”mmm jag tar på en tutte” sådär lesbiskt du vet. För man blir liksom störd av vetskapen att tuttbäraren själv inte känner det som att man tar på ett bröst. Och samma med resten av kroppen, man vet att det man tar på tags emot som om man tog på en killkropp, även om det inte känns som en.
Kompanjonen säger:
ja…ha… lite förstår jag nog. eventuellt
Sara säger:
tänk dig att du får en tjej i säng, och så säger hon att hon förresten känner sig som en kille, och när du tar på hennes tjejdelar reagerar hon inte alls som en tjej vanligtvis gör, men när du tar på andra ställen av kroppen (typ höftben och annat som killar kan reagera på) så reagerar hon som alla killar du trots allt har haft sex med i dina dar.
Kompanjonen säger:
jaha
Sara säger:
Och hennes information förstärker ditt kroppsliga intryck och du fattar att du är verkligen inte i säng med en tjej
Sara säger:
så det man (jag) njuter av är dels androgyniteten som man har lyckats få i säng, och dels vetskapen om att man har makten att få den här människan att känna sig som sig själv trots att hen har blivit utrustad med fel delar från början.
Kompanjonen säger:
alright… jag tror att jag fattar. Jag skulle nog också gå igång på det faktiskt… men alltså, hur håller man sig från att bli psykskadad av grubblerier medan man håller på?

Förutom mina ex, så är det åtta personer i min bekantskapskrets, som jag kan komma på just nu, som har kommit ut som transkillar medan jag har känt dem. Eller som någon uttryckte det i en diskussion i somras: ”Man kan inte längre lita på att alla flator heter Anna längre, de har ju bytt namn till Anton allihop”. Majoriteten kom ut under 2007 – det stora FTM-året. Eventuellt för att de flesta jag känner var 27 under just det året, och jag har lagt märke till att det är en sån där ålder då många börjar komma fram till vad som är viktigt och ta tag i saker. De flesta av dem går på så kallad ”könsutredning”, några har påbörjat hormonbehandling och en har bestämt sig för att leva som kille men utan att göra några ingrepp eller få behandling.

Och ibland undrar man om det kommer att finnas några butchar kvar. Var de allihop ftm, hade Rigmor rätt hela tiden? Fast det vet jag ju att hon inte hade, för i så fall skulle jag inte känna mig så störd på tanken att inordna mig i vad andra människor anser vara kvinnlighet. Och Tofflan skulle inte ”råka” köpa nya verktyg hela tiden för att det är så praktiskt att ha en skiftnyckel i köket och en i sovrummet.

I alla fall, så börjar det kännas som att det finns lite för få läggningar. Om det inte bara finns en massa helt entydiga kvinnor och män, med könsidentitet och beteende som hänger ihop med klädval och anatomi, hur kan man då kategorisera bara tre läggningar – den som dras till sitt eget kön, den som dras till ”motsatt” kön och den som dras till båda (alternativt alla, men absolut inte ”bara ts-kvinnor” eller ”bara biomän och transvestiter”)? Snart kommer jag att göra sådär som jag egentligen inte gillar när folk gör. Snart kommer jag att säga ”kan inte folk bara vara som de är, utan några etiketter och trånga kategorier?” En fråga som är lite svårare än den känns just när man uttalar den, för att den lämnar så mycket åt de osynliga normerna att i smyg sätta tänderna i.

För det där med kategorier är som hörnen på en cirkel. Har ni tänkt på det?