>"håll er på spelområdet … väggen kommer nu"

>Om inte annat, så gör det lite ont i hjärtat när folk inte förstår att det bara är lite svängrum man begär. Att man inte vill gå med armarna tätt, tätt intill sidorna eller krumbukta sig åt fel håll för att ens form var för liten, att man inte vill att livet ska vara ett enda långt Hål i Väggen.

”Det är gjort för en kungspudel som ska lyfta på häcken”, säger Felix Herngren och tar orden ur munnen på mig, när formen inte passar och jag antingen måste bryta ny frigolit eller ägna all min energi åt att böja mig åt onaturliga håll. Trots att mänskligheten enligt vissa har utvecklat mig till en viss speciell roll i tusentals år, har jag och många andra av någon outgrundlig anledning ändå svårt att känna oss hemma i den. Det är underligt att jag kan känna så, när en helt etablerad fil dr i matematik påpekar att fasta roller för pojkar och flickor är helt okej, så länge de värderas lika.

Det är inte problematiskt, skriver hon, matematikern Tanja Bergkvist, med olika roller så länge de värderas lika. Men hur kan det inte vara problematiskt, när det finns folk som har problem med det? En femåring nära mig går på ett dagis där pedagogerna förklarar att det är ”viktigt att bekräfta barnens könsidentitet”, där de själva sprider uppgifter om att rosa är en tjejfärg och att pojkar leker med pinnar. Tjejen som vill leka med pinnar, eller killen som gillar sin rosa tröja, hjälps inte direkt av att det de hänvisas till värderas lika högt som det de egentligen vill.

På det rosa tåget är jag däremot med. Byt ut ”flickor” och ”pojkar” mot ”femininitet” och ”maskulinitet” och jag kan till och med tänka mig att spatsera med den glittrande fanan i täten. Säg att rosa är en fin färg, att alla som vill får ha gymnastikdräkt med volang och att det gäller alla barn. Säg att det är roligt att snickra och att det inte är konstigare att Fia gör det än att Manuel gör det. Uppmuntra alla bra sidor, hos alla barn, åt alla håll, sådär som vi inte gör nu eftersom vi har ett gäng frigolitväggar i bakhuvudet.

En hel drös med bloggare är oroliga för vad ”genusmaffian” ska göra med deras stackars barn, nu när flickorna ska tvingas leka med he-man och pojkarna knyppla sina egna förkläden. Och jag vill hoppa upp och ner och förklara tills det går fram: Det är ju NU de tvingas till saker, genom att bli bemötta som två olika arter endast utifrån formen på sina könsorgan.

Jag tror, som jag kanske har sagt, att den genomsnittliga pojken har något annorlunda beteenden och behov än den genomsnittliga flickan. Jag är inte en total socialkonstruktivist, jag tror att vi föds med olika förutsättningar att utveckla olika personlighetsdrag och att det bland annat influeras av vilka doser av olika hormoner vi exponeras för i vårt ursprungliga käll. Men det har ingenting med saken att göra, för vem av oss är egentligen spegelbilden av ett genomsnitt av en grupp vi råkar tillhöra, och hur är det farligt att pojkar lär sig att ta hänsyn eller att flickor vågar klättra i träd? De killar som växer upp till så kallade ”riktiga karlar” dör nog inte av att få prata om sina känslor, lika lite som de tjejer som växer upp till modebloggare tar skada av att höra ”vad stark du är” istället för ”oj kom ner från trädet så du inte gör illa dig och akta klänningen”. Sådant som genuspedagogik handlar om.

Även om de flesta småflickor skulle plocka upp en docka och de flesta pojkar en plastbil vid ett ”fritt” val, är det helt absurt att göra majoritetens upplevelse till lag och titta konstigt på den nittionionde pojken när han står och tröstar en bebisdocka. På ett dagis med fungerande genuspedagogik skulle inte blicken laddas med värderingar baserat på hans val av leksak, och de omgivande pojkarnas fördömanden skulle bemötas som fördömanden bör. Själv ville jag alltid leka med sparkcyklarna, men jag gjorde det nog inte en enda gång. Det var ju killeksaker. Jag kom ändå lindrigt undan, om man tänker på butchbarn, fjollbarn, transbarn, barn som hämmas och trycks ihop mer än någon vuxen förstår, för att behaga frigoliten. De som klagar på att ”genusteoretikerna ignorerar naturliga skillnader” och att ”det har gått för långt med jämställdheten”, förstår inte att de normer som känns naturliga för dem, blir självmordsförsök och många timmars terapi för andra. Jag tror inte att herr Herngren visste hur djup frågan var, när han ställde den: ”Vem fan har sågat upp den här skiten från början?”