>Alltså veckans poll måste ha varit en av de mest intressanta i den här bloggens historia. Jag dånar till exempel över att 10 personer har erkänt att de är otrevliga mot främlingar – jag hade tidigare en teori om att folk som är otrevliga mot folk de inte känner bara inte förstår att de är det. Se den inställningen som ett resultat av min uppfostran. Jag är allra mest imponerad av alla som har fyllt i att de manipulerar, ljuger eller är snåla, kanske för att det för mig är de egenskaper jag själv skulle skämmas mest över och inte riktigt vilja erkänna för mig själv. Och erkännandet måste ju som regel komma först.
Själv har jag jobbat hårt på min snålhet. Efter viss analys har jag kartlagt varför jag en gång i tiden inte kunde ställa fram en skål godis på bordet av misstanke om att alla andra skulle ta de bästa bitarna innan jag fick chansen, varför jag krävde tillbaka lånade femkronor av folk med viss passion och varför jag aldrig lånade ut mina glitterpennor. Hela analysen kan vi spara till en annan gång, men min uppskattning är att hälften sitter i vad man har råkat ut för och dragit för slutsatser, och hälften i en hamstrande och försiktig (läs uptight) personlighet. Men det går att ändra, på ren vilja och uppmärksamhet. För mig gick det genom att låta mina inre logiker överrösta känslan av att jag måste vakta på allt jag äter, köper och tjänar för att inte förlora allt. För sju år sedan satt jag på fest med min egen påse lantchips i knät och lät folk ta ett chips eller två på nåder. Någon gång 2003 påbörjade jag analysen av mitt beteende och startade en slags hemmasnickrad kognitiv beteendeterapi. Nu häller jag upp hela påsen i en skål och skickar runt den som normala människor gör, och om folk grabbar åt sig sådär som folk i allmänhet gör och jag känner nervositeten välla upp, så påminner jag mig själv: Om jag nu verkligen måste ha en massa lantchips, så kostar de bara 19,90 på kiosken och lagret tar aldrig slut. Min hemmaterapi har eventuellt slagit över åt andra hållet, och resulterat i att jag till exempel har lånat ut lite väl mycket pengar till folk varav en del aldrig kommer att återfås, men det ger ändå en annan slags ro i själen än att sitta och ruva på saker utan att fundera över varför.
Även de 6 personer som fyllde i ”jag har inga dåliga egenskaper” förtjänar förstås viss uppmärksamhet. Eftersom jag känner till hur otroligt begåvade läsare jag har, betvivlar jag inte för ett ögonblick att åtminstone 6 av er är helt fria från skavanker, så det är naturligtvis bara på ren association jag nämner den välmanikyrerade kickan som deltog i ”Sanningens Ögonblick”. Ni vet hon som först deklamerade att hon är den mest perfekta människan hon känner, sedan erkände att hon skulle ligga med sin bästa väns pojkvän om hon visste att det aldrig skulle avslöjas. Jag kopplar också till en diskussion jag hade för åtta år sedan (mitt ordminne är det som sagt inget större fel på) där jag hävdade att alla har något de kan bli bättre på, och min meningsmotståndare sa åt mig att koppla av och tänka tanken att jag kanske faktiskt var perfekt precis som jag var. Hon hade inte bara en poäng, hon hade, som min polare skulle säga, Superpoängen Oscar. Det hade å andra sidan jag också, för det är det fina i diskussioner där svart och vitt är en definitionsfråga, att begrundan är primärt och ”rätt” och ”fel” ligger kvar på trappen.
Jag skulle kunna skriva om den här pollen flera dagar i rad. Om min polare som ljuger om allt för alla för att hon inte vill göra någon ledsen, men bara snor in sig i sina egna lögner och utplånar sig själv. Om den bästa vännen som alltid sade saker hon inte menade när hon blev arg, men som en dag sa en sak för mycket. Om hur jag ibland får för mig att jag manipulerar folk, och i preventivt syfte måste informera objektet för min manipulation om att jag antagligen manipulerar, vilket bara föder tanken att jag dubbelmanipulerar genom att informera om manipulationen och framstå som en ärligare människa än jag är. Den saken kan vi ganska enkelt härleda till specifika situationer i min bakgrund, men så roligt ska vi inte ha idag.
Vi ska däremot ha ännu roligare än så, för den här veckan ska vi vältra oss i våra goda egenskaper istället! Jojo, nu börjar sötebrödsdagarna – alla som har fyllt i att ni är egocentriska får vältra er i era egna företräden utan minsta dåligt samvete och alla som har kommenterat om era dåliga självförtroenden får en liten skjuts till nyårslöftet om att fokusera mindre på era dåliga egenskaper och mer på era bra!
0 svar
>:o det du skrev om manipultaion, det är precis så jag känner!
>fast jag kan tycka att generösa människor kan vara rätt påfrestande, eftersom man jämt känner sig som en snyltare.Det samma med personer som ger onödigt många komplimanger, man måste kontra med något och med för mycket komplimanger tar kontringarna slut. Fan va negativ jag låter XD/bec
>Jag vet inte om jag tycker att ärlighet är en positiv egenskap. För att klara sig i vårt samhälle måste man ljuga emellanåt. Faktiskt.
>Jag tycker att alla positiva egenskaper man kan välja mellan är för lika varandra. Jag saknar mina bästa egenskaper: jag är analytisk, rolig, sjukt smart och snabb i käften.
>Knepiga alternativ i den här pollen. Jag vill kunna säga att jag är öppensinnad, men jag vet att jag inte skulle kunna påstå något annat än att jag verkligen försöker. Om jag är det, eller inte, kan jag inte själv säga. Samma sak om att vara förlåtande. Jag vill vara det, men hur vet man?Knepigt.
>Jag sällar mig till massan och tycker minsann att jag är empatisk. Alla vill väl vara snälla liksom? Fast sedan slog det mig att min värsta sida nog är att jag kan vara rätt sarkastisk, inte av elakhet utan för att det helt enkelt låter så snyggt… Ni vet, men lägger in en torr liten kommentar med dödlig precision och high fivar sig själv mentalt för sin wittyness och det är ju inte alls snällt…
>Jag undrar hur många av de som svarat att deras bästa egenskap är empati som verkligen vet vad empati är. Skrämmande många förväxlar empati med sympati.
>Min bästa egenskap är att jag vågar vara mig själv. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men överraskande många har sagt att det är en egenskap som de beundrar hos mig.Fast det kan ju också betyda att de jag umgås med bara är väldigt dåliga på att vara sig själva, inte att jag är ovanligt bra på det! :o)
>Jag minns inte vad alternativen var i förra pollen, och jag svarade inte heller på den, men när jag såg att ett alternativ den här gången var ”jag förlåter” insåg jag att min sämsta egenskap är att jag har skitsvårt att förlåta. Jag vet int hur man svara på ett förlåt och jag har jättesvårt att bara bortse från det som gjort mig arg eller ledsen. Hur gör man? Kan komma på saker som gjorde mig ledsen för 5 år sen och fortfarande känna att jag inte förlåtit det. Det är rätt jobbigt.
>Herregud, jag kollade upp definitionerna på sympati resp. empati, och mycket riktigt hade jag blandat ihop de två! Tack, det kan ju vara bra att veta när man ska annonsera sina positiva sidor. Det jag får höra mest fanns dock inte med: att jag är öppen. Mina kompisar brukar ha rätt roligt åt att jag kan berätta utelämnande/ klantiga/personliga saker för andra människor som jag nyss träffat, bara jag tycker de verkar trevliga. Men det har faktiskt aldrig legat mig till last… mer än att jag förmodligen aldrig väckt intresse bland andra via ”jag-är-så-mystisk-metoden” 🙂
>"Kan komma på saker som gjorde mig ledsen för 5 år sen och fortfarande känna att jag inte förlåtit det. Det är rätt jobbigt."Jag är _precis_ likadan och då menar jag _precis_. Började garva när jag läste, så innerligt känner jag igen mig i denna beskrivning. Jag är det mest långsinta jag någonsin träffat. Ett underhållande exempel är till exempel det faktum att jag för ett halvår sedan för första gången, på riktigt, kunde förlåta min bästa vän för att hon för fyra år sedan gjorde narr av mitt engelska uttal. (Jag var då i mina yngre tonår och pratade inte särskilt bra engelska alls emedan min bästa vän har engelska som modersmål – att jag är löjlig och lättförolämpad är en underdrift.) När det kom till just det här exemplet, och liknande situationer (relationer med omfattande tidsrymd, aka "long term relationships") har jag med mina ringa 18 år i livet kommit fram till att det mesta grundar sig på bångstyriga känslor (revolutionerande, jag vet) men kanske framför allt lögner man matar sig själv med av typen "Jag är så himla dålig på att gå på styltor" att man liksom undviker styltor som pesten i ett helt liv och sedan av en händelse flyger upp på ett par stylor och inser att "fan, vad är det nu jag gått runt och dillat om i hela mitt liv? Det här är ju skitenkelt." För egen del tog jag efter fyra år mod till mig och pratade lite engelska tillsammans med min bästa vän och se, det var ju inte så farligt. Framför allt mindes hon inte hela episoden, vilket ju heller inte är så konstigt. Därför! Kära Fin, upp på styltorna! Om du för fem år sedan blev ledsen för något, konfrontera det på ett (förhoppningsvis) hälsosamt sätt and you shall be released. Annars är logiska resonemang av typen "hon är min bästa vän hon skulle aldrig gå in för att såra mig" också guld värda.Men goda sidor var det ja. Detta kanske kommer låta smått otroligt med tanke på svan här uppe, men jag är en mycket lojal och fantastisk vän när det gäller. Dessutom är jag ärlig och försöker i alla lägen att stå för den jag är – annars är det som du, Sara, påpekade i ett inlägg om homosexkompetens for dummies: lätt för tankarna som lyder "jag borde nog skämmas åtminstone lite grann" att gå Shame-parad genom mitt blodomlopp och det, det försöker jag till varje pris undvika. (Jag förhalar allt som jag borde göra idag med att lusläsa din blogg. Mycket givande förhalning.)