>Det har visserligen redan hunnit bli en bit in i januari, men det fina med framtiden är att det aldrig är för sent för att fokusera på den. Jag har aldrig varit så bra på nyårslöften, kanske mest för att jag tar så hårt på löften att jag nästan aldrig vågar ge dem. Men mitt undermedvetna har på något sätt automatiskt genererat ett par-tre ambitioner för 2009, och när de kom upp till ytan verkade de så sympatiska att jag anammade dem med själ och hjärta.
Min första ambition är inspirerad av pöbeln, den stora massan som den första januari varje år bestämmer sig för att börja träna. Förra året tvingade jag mig själv att börja jogga och börja gå på gym, det här året ska jag dessutom njuta av det. Det börjar oförskämt bra – jag har spelat pingis, bokat in squash med systrar, ex och Troll och i morse hittade jag mig själv på bussen till Sats Väsby utan att ens reflektera över att jag satte mig på den. Jag har dessutom gått från de allra lättaste vikterna på tricepmaskinen, till de näst lättaste. Jag är inte farlig, säger jag till spärrvakter, barn och tonårsgäng. Jag vet att mina muskler är snudd på monstruösa och kan verka skrämmande, men jag läste min Bamse när jag var liten och är helt på det klara med att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll.
Min andra ambition är att bli kompis med tanterna på gymmet. Det börjar också bra, en av dem kom fram till mig idag och sa att jag hade fräck frisyr och att jag är en levande Lisbeth Salander. Jag kan snart inte räkna till alla som har sagt det – Annika Lantz hade en av de roligaste reaktionerna på att jag faktiskt dessutom hade en tatuering över halva ryggen (vilket alltså Lisbeth Salander också har), en av er läsare envisas med att kalla mig Sally och folk har faktiskt kommit fram till mig på stan och sagt ”VET du vem du påminner mig om?”. Jag hoppas verkligen att filmen gör oss rättvisa, mig och Lisbeth. Och jag har en teori om att vi udda små brudar med punkiga frisyrer, tatueringar och nördiga jobb har fått ett kollektivt uppsving i social status genom succén med Millenniumtrilogin. Tack för det, Stieg Larsson.
Tanterna på gymmet ska jag alltså bli kompis med för att de är så tuffa, inte för att en av dem tyckte att jag var lik Lisbeth Salander. Har ni någonsin sett en tant på 70+ vråla ordentliga stön i magmaskinen vet ni vad jag pratar om.
Min tredje ambition är så intim att jag knappt törs skriva den i bloggen, men allt annat ligger ju utfläkt här så vad gör lite extra information? Under 2009 har jag alltså tänkt hitta en pappa till ett eventuellt framtida barn. Efter några års grunnande över spermabanker, delad vårdnad och kompisbefruktning har jag lyckats bena ut hur jag skulle vilja ha det – en sån där slutsats som inte ens är en slutsats för den tvåsamma heterobruden utan en utgångspunkt så självklar att folk dånar om hon säger att hon inte vill ha barn. Vi andra måste fundera över alla hundratals alternativ vi har mellan spermabank och ifrågasättande av fundamentalismen i vår homosexualitet – kanske kan man ändå gilla en snubbe tillräckligt för att lyckas forma en heterosexuell kärnfamilj till slut? Eftersom jag tvivlar på att den heterosexuella attraktionen är något som kommer att drabba mig inom överskådlig framtid, har jag skippat den ambitionen (den verkar dock vara populär hos andra och det är tydligt att man aldrig ska säga aldrig, se min tidigare spaning på området) och siktat in mig på det där med överenskommelser. Helst skulle jag vilja komma överens med en sympatisk snubbe om att han bidrar med simmarna, jag bär runt på magen. Sedan skulle jag gärna komma överens om att barnet bor hos mig men har ganska mycket kontakt med pappan. ”Ganska mycket”, säger kanske ni, ”hur står det till med modaliteten egentligen?”. Jo det är klart att jag vet precis hur jag önskar mig att det hela skulle se ut, men det tar jag hellre direkt med pappan när jag hittar en. Hur jag nu ska hitta en blir en annan femma – känner ni någon (eller är ni någon) som ni tror att jag letar efter får ni så gärna tala om det för mig på sara@qx.se. Annars finns ju alltid möjligheten att ringa till femman och säga att man har ett fräscht upplägg till dokusåpa och en twist på Bachelorette.
Detta om mina smygande nyårsambitioner – dela gärna med dig av dina! Det knepigaste blir kanske att hitta en far till mina barn, men jag misstänker att när året är till ända är det ändå tanterna på gymmet jag fortfarande inte har vågat närma mig.
0 svar
>När det gäller mina barn blir jag biologistisk. Alltså inte i bemärkelsen ”tro på att evolutionen för evigt formar oss till Män och Kvinnor”, utan på ett känslomässigt plan. Jag skulle kunna tänka mig att donera simmare, men bara anonymt. Varför då? Jo, för att tanken på att det där är MITT barn skulle bli outhärdlig om jag inte fick vara med det. Och det är lite synd, annars kunde jag ha ställt upp både en och två gånger. (Dessutom behöver jag i princip bara tala i telefon med en kvinna för att hon ska bli gravid, som min sambo säger, så med mig är det idiotsäkert.)Och jag tror att det här är något att ha i åtanke när man planerar att sätta barn till världen. Du har förstås redan tänkt på det, men det kan vara svårt att identifiera sig med känslor av den magnituden innan man har erfarit dem själv i samband med just barn: primitiva, underbara och skrämmande känslor av att ens barn ÄR ens liv och att man på inga villkors vis kan tänka sig att skiljas från dem ens för en dag om man inte måste. Jag vill inte predika. Men snälla, se till att fixa vattentäta överenskommelser redan från början. Låtsas att ni har blivit oförsonliga ovänner och tänk på hur det ska fungera i det läget – och håll sedan tummarna för att ni aldrig blir det. För lika oerhörd som glädjen är när man får barn, lika ofattbar blir sorgen när man mister dem, tro mig.
>Niklas: Ja, som du skriver har jag förstås tänkt på det också, och funderat på anonyma simmare fram och tillbaka just av den anledningen… Jag har ju tänkt i några år, även om det inte har märkts på bloggen. Fast jag har ingen lust att skriva för mycket om hur och vad jag har tänkt, förrän något materialiseras. Folk (alltså män) som jag har pratat med har f ö hittills haft väldigt olika inställning till donation och aktiva och mindre aktiva faderskap. Jag har tyckt mig se hela skalan, funderat mycket på olika lösningar som skulle fungera för mig och hur en pappa skulle tänkas tänka om saken. Men jag vill inte utveckla här på bloggen, för då blir det en annons…
>Lycka till med dina föresatser!Vill man så kan man, tror jag. Åtminstone om man vill så pass genomtänkt.
>Mitt råd skulle vara att inte ha en anonym far – som adopterad vet jag vilket trauma det kan vara att inte veta varifrån man kommer. Jag tror det är lättare att veta vem ens förälder/föräldrar är även om man inte växer upp med dem, och i många avseenden har det praktiska konsekvenser. Min favoritsituation (inte) är hos läkaren när man blir tillfrågad om olika sjukdomar finns i släkten, och vissa mediciner känns direkt olämpliga när man inte vet sådant.
>Och själv så är jag helt inställd på att gå tillväga via svenskt sjukhus för att få barn. Nog mycket för att jag har svårt att lita på människor och inte skulle våga sätta mitt framtida familjeliv i händerna på en simmar-ägare som jag inte känner. Det där med tillit är för övrigt något jag tänkt jobba på under 2009 ;)Aja. Antar att du inte ville få detta inlägga till en diskussion gällande anonym/icke-anonym.Jag har också fått höra att jag är lik Lisbeth Salander. Inte till utseendet (finns inte en tillstymmelse till ryggtatuering på min kropp) men däremot till beteendet, vad nu det ska betyda?! Kanske läge att läsa böckerna..Lycka till med 2009 års mål!
>Jag önskar dig all lycka till i barnskafferiet. Jag är en av alla som kommer åka till Danmark och använda donator och hoppas att det blir barn tillverkat nån gång under året. (trots att jag är hetero och gift) Numera finns det så många sätt att bilda familj på och det tycker jag är bra.