>Tofflans första tatuering och andra avgörande ögonblick

>Bzzzzzizizizizzzz, låter det ganska konsekvent medan Tofflan får sin första tatuering. En andra och en tredje surrande nål stämmer in i sången från båsen bredvid, och så håller det på. Själv har jag stått ett tag och inspekterat maskinen som just nu torterar Tofflans arm. Jag stod där tillräckligt länge för att hennes hud skulle hinna dövas av smärtan, och innan jag gick och satte mig igen informerade jag henne vänligt om att smärtan, efter att ha försvunnit ett tag, kommer tillbaka och blir outhärdlig de sista timmarna. Jag erbjöd mig att rita en kurva över smärtupplevelsen men hon avböjde.

Min rapport från tatueringsstudion inbegriper även en spaning: tatueringar har blivit en familjeangelägenhet. Under den första timmen jag har suttit här, har två mödrar kommit in med sina döttrar och tatuerat text på engelska. För att vara specifik, så kom den första modern in utan att direkt bli tatuerad själv, men hennes blonda dotter fick en radda ord på armen under insyn av den lika blonda mamman. Den andra kom in med två döttrar och beställde små textsnuttar till alla. ”It’s always better when we are together”, snappade jag upp med mina långa öron och funderade en stund över om alla tatueringar hade varit på franska om det hela hade varit på 1700-talet. Det hade de antagligen, de hade skrivit citat av franska trubadurer på sina pudervita underarmar och varit svåra i peruk och hittat paralleller mellan sina franska citat och nästan allt annat. På medeltiden hade de tatuerat sig på latin med små ramsor om kyrkan och feodalsamhället, och om det hade varit på det viktorianska 1800-talet hade de allra fräckaste tatuerat stolar med kjollösa ben på sina rumpor.

Sådant sitter jag och funderar på till ackompanjemanget av tre surrande tatueringsnålar, istället för att bita på naglarna över att röstningen på semifinalisterna till Bok-SM avgörs imorgon (alltså onsdag) klockan 12.00, och att jag själv och mitt bokmanus ligger och vinglar precis på strecket…