>solo i solen

>Det är ljust när jag går från jobbet 21.30, ska jag be att få tala om. Jag är inte en person som använder ä-ordet i onödan, men jag älskar ljuset. Jag vill slå hål på taket och sova tätt intill soluppgången, den som bländar grekiska troll till vansinne men som kysser mina ögonlock med en passion som inte går att förneka. Varje år i april kommer jag plötsligt ihåg att jag lever.

Jag har lyckats vara ihop med flera människor som inte gillar våren och ljuset, som trivs bäst regniga höstdagar, i mörker bland döende löv. Jag vet inte om det beror på att ungefär hälften av oss faktiskt har sådana preferenser, eller om jag har lyckats pricka in dem, precis som jag har lyckats dejta ett oproportionerligt stort antal transkillar i min så kallat lesbiska karriär. Och jag ska inte förneka att det förtar en liten bit av glädjen, att inte kunna dela solen med varandra. Jag har förstått att det är något liknande rockbrudar känner när de bara vill dejta andra rockers för att de vill kunna headbanga i takt och prata om hur System of a Down når dem bortom orden.

Det är dela solen med varandra som jag tror att vi försöker göra, alla vi som tvångssitter på skeppsbrokajen med våra glassar och speglar oss i vattnet där svanarna kissar. Vi kastar lite överblivet vintergrus i svanarnas glittrande vårkiss, vi kisar mot solen och säger in i varandras munnar att det är så sjukt skönt väder. Men hur djupt vi än proppar orden in i munnarna på varandra, sköljs de liksom bara omkring och räcker inte riktigt till. Jag hamnar alltid vid min egen spegelbild, där den guppar runt och säger åt mig att vissa saker inte går att dela. Men det gör inget, säger den och ler.

Kanske ler den också för att jag faktiskt gick till final med mitt bokmanus.