>Det är nu ungefär två och en halv vecka sedan jag stod på Piratförlagets scen och sneglade mot resultattavlan för att försäkra mig om att jag hade sett rätt. Effekterna av vinsten har hittills varit så många och konkreta att jag ännu inte har förstått det stora och abstrakta: att min bok kommer att stå bland de andra böckerna i hyllorna på Åhléns och Pocketshop. Att det snart kommer att vara utom min kontroll, vilka som läser mina ord på tunnelbanan och diskuterar dem med sina mostrar i mobilen. I natt drömde jag att Lotta Engberg ropade upp mig på allsångsscenen medan TV-kamerorna zoomade in mina läppar, och jag dolde dem med min scarf för att dölja att jag inte kunde texten. Jag vet inte vad det säger om mig, att Lotta Engberg i mitt undermedvetna får illustrera etablissemanget, men i övrigt påminner drömmen om den jag hade som nyanställd lärare, där jag stod framför mina kursdeltagare utan vare sig lektionsplanering eller byxor.
Till de många och konkreta effekter jag just nämnde, hör bland annat att jag på posten har fått en kopia av en dikt jag skrev till skolavslutningen 1991. Det var min mellanstadielärare som i ren stolthet (tror jag) bestämde sig för att påminna mig om hur jag en gång rimmade skolavslutning på njutning i eget versmått och skrev om ben som ”rycker och vill ut i sommaren” (som jag kanske har nämnt, var jag ett lillgammalt barn). En annan effekt har förstås varit att jag har fått mitt manus som en tjock bunt papper fulla av kryptiska blyertstecken som föreslår omkommateringar, påpekar upprepningar, uppmärksammar inkonsekvens i detaljer och undrar om det ”verkligen var så Lelle sa”. Min redaktör har dessutom föreslagit att jag ska ta bort en karaktär.
I skrivande stund sitter jag alltså och petar i mitt manus som om det vore en sån där sifferplatta från 70-talet. När alla förtydliganden är gjorda, alla kommatecken övervägda och alla konsekvenssökningar färdiga, ska jag skicka tillbaka det till redaktören. Närmare bestämt ska detta ske på måndag. Hon ska läsa allt en gång till, se om det finns ytterligare något att kanske ändra på och göra om manuset till sättningsfärdig fil. Sedan skickar hon manuset till korrläsning. På detta sätt ska manuset harva runt mellan mig, redaktören och korrläsaren fram till den 15:e juli. Den 15:e juli är också dagen då omslaget måste vara spikat och klart, vilket i dagsläget känns som en avlägsen utopi. Det är alltså en ytterst ödesdiger dag, som vi kan kalla ingen återvändo, för då går boken till tryck, allt hamnar utom min kontroll och jag kommer att se Lotta Engberg så fort jag blundar.
