>lite om min morgon

>Jag vet inte varför (jo jag vet varför men jag tänker inte säga det), men jag småler idag när jag står på perrongen kvart över åtta på lördagsmorgonen och ser folk vara lite för trötta för att inte följa sina drifter och låta blickarna vandra. Eller göra som de kanske alltid gör, och låta blickarna vandra. Man vet vilka tjejer gubbarna kommer att vända sig om efter, och att det beror på höjden på deras klackar, längden på deras kjolar och djupet i deras urringningar. I alla fall inte vidden av deras intellekt, det må vara hur brett eller smalt som helst men är i det här fallet inte en variabel. Jag är lika förutsägbar och klockan är kvart över åtta på morgonen. Höjden på klackarna fascinerar mig men är ingen variabel, utom möjligen åt andra hållet. Man skulle göra en kurva på det där.

Det regnar också, men de där tjejerna som gubbarna tittar på har sån där hud som är van vid moisturizer så den bara absorberar all fukt och ser lika persikoaktig ut som när den applicerades i morse. Deras mascara rinner inte heller, och deras ögonfransar skjuter ut som hårda, sotade spjut från sina fästen. Böjda spjut. Liar. Märks det att jag är fascinerad? Jag stirrar troligen jag med, och ser ut att tråna lika hårt som männen på min bänk, men jag analyserar ju bara och gör liknelser med frukt och skörderedskap. Det kanske de också gör, egentligen.

Mellan Skanstull och Gullmarsplan inser jag att när jag var liten fanns det inga hopfällbara paraplyer. Någon gång mellan 1980 och nu måste någon ha tänkt på att lansera ett paraply med vajrar som vek ihop sig i stället för att bara fällas ned, och nu dinglar de ur varannan hand på pendeltåget. (Varannan har ett sånt där långt, för trots att det är 2009 har de haft svårt att göra hopfällbara paraplyer som håller. Vi står med andra ord inför en spännande utveckling.) Alternativt märkte jag inte att det fanns hopvikta paraplyer, antingen för att vi var så rejäla i vår familj att ingen höll på med sånt tjafs, eller för att jag hade begränsad allmän perceptionsförmåga (naturligtvis till förmån för mer specifikt fokus) redan då.

Sedan börjar jag tänka i hexameter. Det händer ibland om jag är lite tröttare än vad jag brukar. Jag tror att det ger en idé om hur nördig jag är när jag sover. Sen är det störande svårt att bli av med det utan en ipod. Som tur är funkar min fortfarande (även sedan jag körde den i tvättmaskinen). Strax efter att ha slaktat mina antika versmått med Ani DiFranco (för min lesbiska identifikations skull, mer om den en annan dag) är jag framme vid jobbet, och 28 lördagsglada svenskstuderande som inte alls undrar om jag har sovit åtta timmar eller tre. Så jag går in och undervisar som om det vore åtta.