>dagens tips (via lite ordgarnityr)

>En ytterst charmerande person frågade mig häromdagen: ”Vad gör ögonen med orden när de läser?” Och jag hamnade mitt i tankar utan slut, som jag ofta gör i november, för vad ögonen gör med orden är ungefär vad vi människor gör med varandra. Och om jag har träffat människor ibland som är som långa, akademiska monstermeningar, så finns det andra som är enkla till strukturen men komplexa till innehållet. ”Även om somt här kan förklaras med behovet av rytmiska slutfall och med det starkt grecierande i hans stil återstår ändå tillräckligt mycket som endast inom den här presenterade ramen får en nöjaktig tolkning”, står det i Mimesis (som jag just drog ut ur hyllan för att illustrera mitt resonemang alltså), och trots min vurm för komplexitet känner jag mig bara berörd på en ganska ytlig (och mestadels språknördig) nivå. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye och orden slöt sig någon gång självklara till mitt medvetande och hjälpte det att växa. Det var det jag insåg en gång i tiden och kanske alldeles för sent, att det inte måste vara jobbigt bara för att det är komplext. Vad gör ögonen med orden när de läser? De kämpar mot en del av dem, drar och sliter i dem för att komma någonvart. De öppnar sig inifrån så stort de kan för andra, för att fånga så många av dem som möjligt i stora klunkar. De smälter samman med dem enkelt som en aprilbäck med en annan, rinner vidare och hittar nya vägar, väter torra mossor och skvimpar kämpaglatt när de stundom rinner uppåt.

Vad pratar jag egentligen om, kanske någon undrar nu. Och jag pratar förstås om att man ibland kan se till att umgås med människor som får en att må bra.