>Amelia och jag, del 1

>Det är inte bara Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv som har skrivit om Udda, vill jag bara påpeka. Även Amelia har plockat upp den, och föranlett mig att köpa mitt livs första exemplar. Nu när jag är sjuk har jag ägnat mig åt att försöka läsa den, och jublade till en början över att jag på köpet tycktes få bloggmaterial för en hel månad. Det visade sig att det mesta i tidningen var reklam, men jag måste i alla fall säga att jag är imponerad av hur de lyckats dra ut ett reportage om Pernilla Wahlgrens relation till sin svägerskas stövlar över elva sidor. Kanske har jag missuppfattat själva intentionen, ju mer jag funderar över det desto mer förstår jag att det hela är ett fotoreportage med avsikten att visa Pernilla och hennes svägerska i olika typer av klänningar. Och jag funderar över hur en alternativ flatvariant skulle kunna se ut, en tanke som följer mig genom hela tidningen. Jag uppmanar er härmed att göra elva sidor fotoreportage om er själva och vad ni tycker om varandras kläder (att döma av förlagan är det endast uppskattning som gäller), så ska jag försöka göra detsamma med mig och Tofflan. Det blir svårt eftersom hon är lite kameraskygg, men jag får rigga en kamera någonstans och sedan fösa henne i rätt riktning och liksom i förbigående fråga vad hon tycker om mina nya gympadojor.

Jag bläddrar vidare, och hittar ett reportage om hur Malin Wollin hypnotiseras till att acceptera stök. ”Man ska ju vara metrosexuell och skrita i allt sånt där”, står det bland annat i artikeln och nya begreppsinnebörder kommer flygande till mig, för jag trodde att ”metrosexuell” var ett ord man använde om killar som är heterosexuella men ändå (!) bryr sig om sitt utseende. Det verkar alltså som om man kan använda det åt andra hållet, med innebörden att en metrosexuell kvinna är en heterosexuell kvinna som ändå slackar till det då och då. Skulle det innebära att flator är extra slackiga och slarviga, vill jag harmset frusta då, men eftersom jag själv är just ganska slackig och slarvig får jag inte till det riktigt indignerat. Jag kanske får ringa Exet C för att höra någon göra det autentiskt.

I den lilla intervjun med hypnositören, frågar Malin Wollin (eller kanske inte Malin Wollin, någon vid namn ”anonym” har skrivit en kommentar som ställer den saken i ett annat ljus) om det även går att få män att börja städa. Jag konfunderas en stund över frågan och drabbas av en mindre könsidentisk kris omfattande nästan alla jag känner, men accepterar snart att detta är en värld och en kultur som jag inte har någon vidare insikt i och därmed inte kan bedöma. Dessutom är jag ju ändå lesbisk, föredömet för de metrosexuella kvinnorna som ska ”sitta med kompisarna i ett modernt och skitigt kök med ett glas vin, klia mig i skrevet och diskutera politik och sex”. Hypnotisören svarar att det kostar 1500 kronor att få en man att gilla städning, och informerar även att det enda han inte har hört talas om att man kan hypnotisera bort är sexuell läggning. Själv har jag långtgående tankar på att hypnotiseras för en viss fobi, och när jag gör slag i saken ska jag se till att det hela dokumenteras i ett sånt där glassigt livsstilsmagasin.

Åh det finns mycket att hämta i Amelia, jag kanske borde nappa på erbjudandet om fem nummer för 69. Så behöver jag aldrig ha bloggtorka mer. Nå, jag ska läsa färdigt min tidning och återkommer med någon ytterligare analys mot kvällningen.