>Tio år gick fort, tänkte jag häromdagen när jag först insåg att vi har ett decennieskifte att se fram emot om några veckor. Sedan kom jag ihåg att jag för tio år sedan satt i en etta på 21 kvadrat med en pojkvän som just hade skaffat sin första tribaltatuering. Jo, en del har visst hänt, tänkte jag och förstod i samma stund att jag skulle bli tvungen att skriva en bloggkrönika. Men inte idag, för idag ska vi grunda:
Sjuttiotalet har jag bara en mycket vag uppfattning om. Jag ägnade sluttampen av sjuttiotalet åt att vara ett embryo i mammas mage, och sedan var det redan 1980.
Nio år senare började jag skriva dagbok mer regelbundet, och mitt första riktigt medvetna decennieskifte tillbringade jag i Zimbabwe. Det sista jag gjorde på åttiotalet var att måla en sköldpadda med vattenfärger och släppa den fri:
När man hade rört den så måste man tvätta händerna efteråt, men det gjorde ingenting. När vi hade ätit så såg vi hur den stretade för att komma ifrån kopplet. Då tyckte vi synd om den. Men, han som visade oss sköldpaddan hade sagt att dom åt sködpaddor här. Men då tänkte vi, att om vi målade den så kanske dom skulle tro att det var någon som ägde den, särskilt när dom såg ringen i skalet. Sagt och gjort, vi målade sköldpaddan. Hon (eller han) blev ganska fin. Sen släppte vi den.
I december 1999 hade jag hunnit igenom tonår och pubertet, blivit vegan, rakat huvudet, låtit håret växa ut igen, tagit studenten samt ägnat halva decenniet åt att våndas över mina hemliga begär. Just när vi skulle dundra in i tvåtusentalet satt jag i upprorisk förlamning:
Det är faktiskt december 1999. Kanske borde jag vara mer exalterad.Mina barn lär ju undra hur det kändes. Borde dokumentera all millenniehysteri så att de förstår att man hann tröttna på millennieskiftet redan -97.
Trivs bra med min pojkvän (kanske lite mindre just precis nu, men det går över). Är bara rädd att jag ska råka gifta mig eller nåt. Jag kan ha massor av annorlunda kvar, eller bara massor av samma. Vill inte vara så slö att jag nöjer mig med lite mindre än jag vill ha. För det är så det kommer att bli. Trivs bra med att vara hans kompis och sambo och allting. Det är bara det att jag vet att man kan känna mer.
Där börjar vi, när vi tar sats inför betraktelsen över 00-talet. Vad gjorde ni för tio år sedan?
0 svar
>Åh, millennieskiftet! Jag var hemma i Sverige på två veckors besök från London där jag var au pair 99-00. Firade nyår med en pojkvän som jag kände för ungefär som du verkar ha känt för din. På nyårsnatten friade han till mig, och blev förtvivlad när jag sa nej. Jag visste innerst inne att det skulle ta slut, men jag var för feg för att säga det då, och orkade inte riktigt när jag bara var hemma så kort. Sjukt taskigt egentligen.
>Oj, millennieskiftet! Kramade främlingar på stan som var överdådigt pyntad med roterande discokulor. Iskonst överallt. Alla människor glada. Karin ont i magen, dock. Jakob satte fyr på en kamrat. Bara lite. Kan inte minnas vem jag trånade efter just för tillfället, men garanterat någon äldre, ouppnåelig kvinna… :o) Hånglade dock med en fullt uppnåelig tjej i klassen. Ett par år däromkring.
>Hade flyttat till USA och firade med mina nya vänner där. Det var en väldigt bra tid, det var då jag började bli mig själv och lite tryggare och säkrare.
>Vid halvårsskiftet var jag skild från min fru och hade fortrfarande förnuftet i behåll, vilket var tur! På nyårsafton partajade jag med kompisar som numera inte hälsar på mig längre. Tja du, man förlorar en del människor på vägen under tio år, det är bara att inse… *ler ändå*/Tofflan d ä
>Jag vägrade kalla fester för "kalas" för jag var 11 år och nästan cool. Jag minns inte vad jag gjorde just under natten mellan 1999 och 2000 för jag hade också tröttnat på hysterin för länge sedan. Jag har för mig att Bolibompa hade nyårsspecial där de sjöng en ABBA-låt fast med en egen text.Åh friande! Det är typ en skräck för mig att någon skall gå ned på knä (eller fria på något annat sätt, det spelar inte så stor roll hur de gör det egentligen). Jag förstår inte folk som friar så där huxflux som en överraskning, borde inte äktenskap diskuteras fram?
>Jag var 14 och var tvungen att stanna hemma med päronen på nyårsafton. Mammas bästa vän hade tvingat med sin 16årige son till oss som inte heller fick va hemma själv. Drömläge. Tyvärr verkade han inte så intresserad av mig (obegripilgt!) Idag kommer jag inte ihåg vad han heter men jag trånade efter den stackarn många år efteråt. Min morbrors familj va me på stan när klockan slog tolv. Jag höll hårt i min älskade kusin på knappa 8 år när han plötsligt tittade upp på mig och sa: pappa är full. Nehejdå sa jag bara för att sekunder senare inse att morbror faktiskt var borttappad, haha. Morbror återfanns snabbt och jag minns att jag och kusinen somnade i samma säng till våra föräldrars tjatter kring vickningen. I helgen ska jag på kusinens 18års kalas. Känns overkligt…
>där du var då är jag nu. minus pojkvän. åh, vad jag längtar tills om tio år.
>Åh, det där du skrev 1999, det var så jag levde och tänkte för fyra år sedan. Precis så. Otroligt skönt att inte vara kvar där. Tur att man inte nöjde sig.
>Var 12-år gammal och var hemma hos mamma i ett "typiskt" svenskt hus på landet med familjen samt besök av tre galningar från Dalarna.(storsyrrans pojkvän och hans polaren) Umgicks och skojade med spel, god mat, raketer och som alltid på nyår 'Grevinnan och betjänten' på TV;n (aldrig fattat humorn i det hela dock) Mitt millennium det 🙂
>Ja, vad gjorde man egentligen för tio år sedan? Det är mycket vatten som har hunnit rinna under broarna sedan dess. Då var jag en sorglös student med halvbombastiska framtidsplaner. Hade en pojkvän på den tiden som jag ett par år senare faktiskt förlovade mig med. När bröllopsplanerna började ta form på allvar insåg jag dock att det där livet inte egentligen var något för mig (jag fick panik…). Dessutom var jag dödligt förälskad i en tjej på jobbet utan att egentligen erkänna det för mig själv. Ingen tid är bortslösad men om jag fick backa bandet och leva om de där tio åren skulle jag ha gått till botten med mig själv och levt fullt ut som den jag är redan då. De småstadsnormer som man fick sig till livs när man växte upp och gick i skolan kan faktiskt få en att slösa bort värdefull tid. Å andra sidan är det säkert allmänmänskligt att brottas med sig själv och sina tankar på ett eller annat sätt även om långt ifrån alla behöver konfronteras med sin läggning. Jag väljer att se min process som ett långsamt mognande och resultatet hade kanske inte blivit lika bra om allt hade hänt på en gång. Det är underbart att ha passerat 30-strecket och för en gångs skull i livet vara riktigt säker på sina egna grundvärderingar och vem man i huvudsak är. Man kan liksom bara leva utan att bry sig så mycket.
>Jag fick gå på fest hos mitt ex tillika en av skolans coolaste. jag var olyckligt kär och skrev kärleksfulla lappar till personen ifråga hela kvällen men grät ändå när mitt ex hånglade upp en annan och sedan stängde dörren till sovrummet. det var minus 30 grader och jag sov i en källare.. vaknade dagen efter med en känsla av tomhet. all elekticitet hade inte slagits ut och jroden fanns tydligen fortfaradne kvar. jag hade lite ont i hjärtat och undrade kanske som de flesta 14 årignar varför jag kände som jag gjorde och hur det kom sig. därför lyssande jag sönder låtar som gjorde ont och tyckte lite mer synd om mig själv..
>Nyår 1999-2000 skulle jag gå på en fest som var anordnad av några jämnåriga, i någon slags allmän lokal, men dock i stans sluskigaste område. Jag bar en glittrig långklänning och hade ägnat minst en timme åt att locka mitt långa, extremt raka hår. Men festen var en besvikelse, och jag fick panik av tanken på att tillbringa tolvslaget i en sluskig källare med halv-bekanta, så jag joggade i snö/regn ca 2 km till centrum.. Med klänning och klackar(?), dock inte en lock kvar i håret, anlände jag i tid för att se på tolvslagsfyrverkerier med vänner och bekanta på ett iskallt torg. Annars har jag ingen aning om vad jag hade för mig. Jag var 15 år och ville festa, träffa killar och inte längre vara "töntig" och smart.. tur att mina prioriteringar har ändrats sedan dess!Tack för din underbara blogg ^^