>julsadism och andra planer

>Det bästa med julen är, enligt min inre sadist, att hitta någon som plågas ordentligt av att inte få öppna sitt paket. Just nu sitter jag med en julklapp framför ögonen på en frustrerad donna som vi kan kalla Yllet. Hon klämmer och gnyr över att inte få öppna förrän det är dags och jag tänker mig att hon finner någon njutning i det hela också. Annars vore det ju rakt av elakt, brukar jag säga till sådana där människor som vill öppna på en gång, och de morrar att de inte alls njuter av öppningsförbudet. Jag ler blitt mot dem (vi har alltså här gått över till att tala om fler än detta Ylle och göra det hela lite mer generellt) och håller fast vid mina regler, för jag förstår ju att det hör till spelet att de säger sådär. Hur skulle det se ut om alla bara gav efter så fort man bad dem att ge upp, att vika med blicken, att släppa taget om ens handleder? Nej, just det.

När jag författade årets önskelista på mobilen var det minus femton grader och jag travade huttrande runt vid Medborgarplatsen. Varma tofflor, står det på listan. Sköna långkalsonger, varma sockor, varm tröja med dragkedja. Nu är det så gott som julafton och det börjar bli sent att lägga till önskningar, men när jag ser orden trilla fram genom fingertopparna inser jag ju att en önskan handlar om just handleder och blickar som inte ger vika. Ögonbrottning och ett steg längre. Kanske kan jag stöpa om det till någon typ av nyårslöfte.

På juldagen ska jag fortsätta plåga folk med julklappar de inte får öppna förrän jag säger till, denna gång i Uppsala, men på annandagen är jag färdig med årets klappsadism och överväger att tassa iväg till Momma och slappna av med en julöl som i vanlig ordning blir mer av en julcider. Enligt beräkningarna blir det någon gång runt den tiden som jag kommer att inse att jag faktiskt är ledig, att jag kan ta det lugnt och göra lite som jag behagar, att det är helg och att årets enda återstående plikt består i att äta upp all marsipan.