>Enligt almanackan är det röd dag idag, beroende på ett antal ganska luddiga kyrkliga punkter som skiljer sig en aning mellan olika grenar av kristendomen. Jesus uppenbarades, döptes och/eller hittades av de tre vise männen, fast egentligen var trettondagen det gamla firandet av Jesu födelse, eller handlar det hela snarare om bröllopet i Kana? För tillfället bryr jag mig mindre om trettondagens kyrkliga innebörd, och mer om postgångens tendens att avstanna under helgdagar. Igår kom ett mejl från Megastore att de nu har skickat min nya mobiltelefon, och idag kommer det ingen post. Ska jag stöna eller jubla, våndas över ännu en dags längtan eller njuta av att min förälskelse fortfarande är så intakt som en förälskelse endast kan vara så länge objektet förblir en vision?
Tills vidare nöjer jag mig med att reflektera över fördelarna med att vara betuttad i just en pryl. Först och främst slipper man det som kallas spelet, men som kanske egentligen är en vägning och en mätning i jakten på balans. Prylen kommer inte att ha annat för sig när jag behöver den, kommer inte att vänta med att svara på mina sms tills jag undrar vad hon menar, kommer inte att fundera över hur väl jag skulle smälta in på hennes pappas 60-årskalas. Dessa inslag i vanlig normal dejting må vara väl så charmiga i sina sammanhang, men ni får alla erkänna att den totala underkastelse man kan få från en pryl ger en helt annan typ av tillfredsställelse. På! Av! Vibrera!
Det finns bara två saker en pryl kan göra för att irritera en: 1. Inte fungera. 2. Ha funktioner som man inte gillar. Det låter kanske misstänkt likt andra typer av förhållanden, men då bör man ha i åtanke att en äkta människa kan irritera på hundra andra sätt, varav den viktigaste kanske är att haka upp sig på det man själv hakar upp sig på. Man kan irritera sig väldeliga över hur ens mobiltelefon till exempel särskriver ord med flit, men hur man än påpekar det kommer den inte att ta det personligt och tycka synd om sig själv. Eller, ve och fasa, beskylla en för att också ha brister. Prylar tvingar en mycket sällan att reflektera över egna tillkortakommanden och komma vidare i livet. De är en chipspåse en lördagskväll, en som inte säger emot när man påpekar att man förtjänat den.
När en pryl går sönder eller slutar fungera, behöver man aldrig fundera över om det var något man sa. Möjligen var det något man gjorde, men prylen kommer aldrig att skuldbelägga en för det. Den kommer inte att manipulera en att tro att man har gjort eller sagt något genom att fejka trasighet, och kanske det viktigaste: den kommer med en garanti. Denna kommer att fungera i minst två år, och gör den inte det så skickas omgående en ny.
För den som, trots dessa övertygande skäl att omge sig med prylar, ändå känner att det är på tiden att frottera sig lite med andra människor och utsätta sig för risken att älska, bråka, utmanas och utforska nya behov, kan jag efter en förfrågan bland kommentarerna förtydliga vad som händer den 23:e januari. Då tänkte jag befinna mig på Kolingsborg där Gina och RedLights har gemensam tjejfest. Min vision är gungande dansgolv och äkta människor som ger min nya mobiltelefon konkurrens om uppmärksamheten. För när vi läser det en gång till, nog klår ”älska, bråka, utmanas och utforska nya behov” all typ av materiell tillfredställelse vi kan hitta i en kartong från Megastore? Blir det varken kärlek, bråk, utmaning eller utforskning, blir det i alla fall fint att höra flatorna sjunga ”ja må hon leva” för Mariette Hansson, som enligt ryktet råkar fylla år samma dag hon uppträder på Kolingsborg. Nokia och frostade metallskal i all ära, men lesbisk allsång är ändå det som skickar kommandot till mig själv: Vibrera!
0 svar
>Och utan lite andra människor blir ju mobilen relativt meningslös, eller hur? ^^