>Sviten av njutbara helgnöjen visar inga tecken på att avta. Det är i sanning en fröjd att vara ledig varenda helg, och jag önskar er alla ett par terminers helgarbete för att ni ska kunna komma till samma insikt. (Det senaste året har jag undervisat varannan lördag klockan 09-16 och på detta vis misshandlat mina veckor tills det blev ett normaliserat och destruktivt beteende. Undervisandet var alltid kul, att bara ha en ledig dag i taget var det inte.)
I lördags, till exempel, tog jag mig till Momma för att se Melodifestivalen på storbildsskärm med några av mina mest charmerande. Vi hade listat ut att det skulle vara proppfullt, så vi tog oss dit i god tid och satt andäktigt och väntade in Dolph Lundgren i sofforna medan resten av de schlagertörstande vällde in genom porten och fick trängas på golvet, trampande på varandras tår och slitande i varandras hår för att få en skymt av skärmen. Nej, så var det visst inte nej, för av någon anledning kom det nästan inga fler.
Mina teorier kring varför inte fler kom på Mommas första schlagerkväll:
1. Alla ville gå dit, men hejdades av minnet av trängseln från föregående helg när Mariette Hansson uppträdde på Momma och det knappt gick att andas utan att någon annan kom och trampade på ens luft.
2. Alla ville gå dit, men deras flickvänner ville hellre sitta hemma och äta chips i soffan, och de viftade så sött på sina ögonfransar att alla gav med sig och tänkte ”lördagsmys är det nya fredagsmys”.
3. Någon hade varit förutseende nog att boka Momma till mig och mina vapendragare för att vi skulle få golvet för oss själva. Det var i så fall väldigt omtänksamt av denne, och jag vill påstå att vi utnyttjade det till max.
Oavsett vad det var, så är jag tacksam över att ha fått full tillgång till Mommas dansgolv. Det är strängt taget, för er oinvigda, inget dansgolv utan mer en slags liten yta mellan soffhänget och barhänget, men ju färre besökare och ju fler drinkar, desto mer liknar det ett fullfjädrat dansgolv. Man kan göra en graf över det där.
Vad beträffar schlagerresultatet är det av underordnad betydelse jämfört med vad som pågick på Mommas dansplätt, men vi var ganska nöjda. Kanske illustreras det bäst med följande konversation:
Jag: Salems låt var i alla fall inte sådär platt som de andras.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Alltså, ur ett musikteoretiskt perspektiv… Glöm inte att jag är musiknörd också.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Den är mer musikteoretiskt komplex.
Tjosan: Va?
Kapten (bryter in): Hon menar att den är mer dynamisk. Mer musikalisk.
Jag: Just det.
Tjosan: Ja han är så söt, Salem.
0 svar
>Vänta och va, var Kapten med?Det måste finnas flera.
>Pompom: Det finns med all säkerhet flera. I likhet med Tofflan, Tjosan, Smulan, Yllet och alla de andra små vännerna, är Kapten bara något denna donna heter i bloggen.
>Ha ha. Härlig konversation. Du är läskig, Sara. Själv använde jag orden musikaliskt komplex när jag beskrev Salems låt. Tyckte att den här omgången schlagerlåtar var lite av en besvikelse. Det är som om varje omgång ska innehålla en bestämd blandning och att vissa låtar får vara med bara för att de tillhör en viss genre. Det är lite som en mixad godispåse. Av tradition stoppar tillverkaren ner äckliga godisbitar i påsen fastän ingen egentligen vill äta dem. /Maria II
>din beskrivning av mommas makalöst tomma lokal stämmer precis. Funderade oxå på var kvinnorna hade tagit vägen och intog en kopp te. Det var spännande. För man kan dricka te på Momma oxå och för en gångs skull njuta av dess fulla glans i inredningen.