>köttklistrets idiomatiska potential

>Det där med köttklister känner jag att jag behöver uttrycka mig om också. Behovet skulle förstås inte vara så stort om det inte hette just köttklister, men så stimulerande som ordet både semantiskt och fonologiskt nu är har jag gått runt och sagt ”köttklister” i var och varannan mening utan att till en början ha koll på vad som avsågs. ”Kan det vara detta som är köttklistret?” frågar jag när jag klafsar i saltlösningen som kantar våra gator. ”Ursäkta”, frågar jag nästan en praoelev på ICA, ”var har ni köttklistret någonstans?”

Till slut får jag svaret. Köttklister är ett enzym som man kan använda för att klistra ihop olika små köttbitar så att de tillsammans ser ut som en stor köttbit. Det görs av blod. ”Det är ju asäckligt”, säger Kapten, ”man kan ju klistra ihop griskött med nötkött och låtsas att de hör ihop!”. Det gör man väl redan, svarar jag, det är väl det som kallas blandfärs? Förvisso, säger Kapten, men det är också äckligt.

Själv vill jag lyfta frågan från den etiska aspekten kring huruvida det är äckligare att äta hopklistrat kött än separerat, och i stället se dess idiomatiska utvecklingsmöjligheter. Trött på att hela tiden dra ramsan om ”många bäckar små”, så fort du ska skramla ihop pengar till Rädda Barnen eller chefens femtioårspresent? Med lite hjälp av vår vän köttklistret kan du i stället glatt ropa: ”många köttslamsor små blir en fin entrecôte*!”

*funkar förstås bäst om man på känt regelvidrigt vis uttalar ordet som angträkå, vilket jag inser kan bli en konflikt med tanke på mina läsares lingvistiska kompetens. Mer om köttuttal en annan gång.