>nördutgångar

>Jag tycker alltid att tågresorna känns för korta. Nu, till exempel, sitter jag på ett X2000 till Göteborg och störs av att resan bara tar tre timmar. Sju-åtta timmar, då skulle man hinna få något gjort! Komma in i transen, vänja sig vid att ens egen belägenhet växlar och att man färdas i sin egen bana runt jorden. I opersonlig gemenskap med upp till 317 medpassagerare. Om man markerade varje liten människa på jorden med en lysdiod och såg allt ovanifrån, så skulle just vi på det här tåget bilda en liten strävsam larv, sådana tankar kommer lätt till en när man fokuserar på att verkligen åka tåg.

Och så de lite mer navelskådande tankarna, för just på tåg kan det vara vackert att stundom betrakta sin navel. Tänk att jag sitter på ett tåg för att prata om min första roman på ännu en kulturfestival. Tänk att jag har förlaget i ryggen när jag skriver min andra roman, och att det står ”författare” på min namnskylt. För att förstå hur den saken är större än mina egna lungor, måste man först vara/känna någon med en författardröm.

Mantrat jag har upprepat i många år, har varit: ”En dag ska jag se min egen bok i Pocketshop.” Det har haft sällskap med: ”En dag ska det gå att låna min bok på biblioteket.” Jag önskar att jag kunde skicka ett litet brev till bruden som drömde, som skrev på nätterna utan minsta förlag bakom axeln, som började på nya manus när de gamla refuserades och som var kär i orden långt innan hon förstod vad kärlek var. Ett brev, eller bara ett slarvigt nedtecknat meddelande: ”Du, jag sitter här i mars 2010 och kollade just på bibliotekets hemsida. Din debutroman är utlånad på fem bibliotek bara i Stockholm. Och på Pocketshop på T-Centralen står din bok bland nyheterna. När jag gick förbi såg jag en tant stå och bläddra i den. Hon ställde tillbaka den i hyllan, men försök att inte gräva ner dig i just det, för andra köper den, och häromveckan fick den bara lovord i Gomorron Sverige. Ta hand om dig. Ps. du är lesbisk.”

När jag tänker på vad som drev mig då, så var det sannerligen inga deadlines. Det är därför jag slår dem ifrån mig, de deadlines jag kan slå ifrån mig, och vänligen ber förlagen om förståelse för att jag redan har både piska och morot inbyggda. Och det är därför jag sitter på tåg och skriver om saker som rimligen inte ingår i en enda ekonomisk kalkyl eller målgruppsidentifiering någonstans. Som vilken ordklass som är mest queer.

Min kollega, vi kan kalla honom Kravatten, har först och främst slagit fast att alla ”första” grupper av ordformer torde vara att betrakta som straighta. Till dessa hör till exempel första konjugationenss verb (hånglar – hånglade – hånglat), första deklinationens substantiv (klocka – klockor – klockan – klockorna), första deklinationens adjektiv (rolig – roligare – roligast), ja ni förstår. Men pulsen stiger när vi inser att det inte är fullt så enkelt. Ni läsare lär ju också vid det här laget högljutt utropa: ”Hallå! Första deklinationens substantiv är ju i princip en gammal femininform, och inte ens i majoritet bland substantiven!” Kan verkligen en femininform i minoritet representera heterosexualiteten, måste man uppenbarligen fråga sig (under förutsättning att man över huvud taget accepterar kopplingen ordklasser-sexuell läggning). Och svaret kan variera, beroende på perspektiv: även om mannen nu skulle vara norm, är ändå inte hälften av alla heterosexuella kvinnor? Och även om majoriteten av människor skulle definiera sig själva som heterosexuella, passar verkligen alla dessa människor helt in i den heteronormativa definitionen av manliga män och kvinnliga kvinnor? Är det månne så att just första deklinationens substantiv genom erövrandet av sin egen position kan lära oss något om kön, klass, sexualitet, normer, majoritetstänkande och självpositionering? Såhär på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg känns det i alla fall så.

”Alla utgångar är även nödutgångar”, informerar rösten i högtalarsystemet och det låter som ”nördutgångar”. Vilken tur, då kommer jag ut.

Kommentarerna till detta inlägg blev så infekterade att jag för tillfället tagit bort inlägget och lagt ut en kopia. Vanligtvis brukar inte mitt privatliv, eller folk som berörs av det, dras upp bland kommentarerna, och när de gör det brukar jag svara att det inte hör offentligheten till. Så jag gissar att det hela var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.