>diverse vedermödor

>Nästa person som kallar min skrivledighet för ”semester” ska jag slå i huvudet med det längsta ordet jag hittills skrivit i min nya roman. Jag tror att det är ”penntrollstatus”, men jag måste kolla så jag inte ger er fel information. Nåväl, om man av någon anledning har fått för sig att jag har semester, så kan man betänka denna veckas schema: I morgon bitti tar jag tåget till Lund, där jag ska prata på tjejjourens kafékväll. På onsdag eftermiddag kommer jag tillbaka, undervisar mina kvällstimmar och åker hem och sover. På torsdag tar jag morgontåget vid sjutiden till Östersund, där jag ska prata på RFSL:s kafé, intervjuas av Länstidningen, signera böcker på Akademibokhandeln, prata i skolor och framför allt bygga på bakgrunden till romanen det är tänkt att jag ska sitta och skriva på. Den utspelar sig där i Östersund och det är dessutom dags att återvända till mina barndomstrakter och kolla om mellanstadieskolan verkligen var så stor och skrämmande som den tedde sig 1988. Sent på lördag kväll kommer jag tillbaka till Stockholm, och då skulle det inte förvåna mig om det står någon kvinna på stationen och förväntar sig att jag ska ta hem och tillfredsställa henne. Alla dessa åtaganden man som författare måste underkasta sig.

Som om all den spänning mina utflykter genererar inte vore nog, gav jag mig idag på att försöka blåsa Coop på pengar de visserligen redan blåst mig på. Just det, jag talar om checkarna. Man får dem om man har handlat tillräckligt mycket på medmera-kortet, och de ger 50 kronors rabatt eller fem procents avdrag på priset. Det är det där sista som är så lömskt och försåtligt. ”Jamen”, tänker man då, ”om jag handlar något som kostar över tusen spänn så får jag ju mer än femtio kronors rabatt. Jag sätter upp checken på kylskåpet och väntar tills jag ska köpa ny fotoskrivare eller femtio burkar pesto.” Nå, köper man någonsin de där femtio burkarna pesto, och kanske den mest relevanta frågan: om man köper dem, kommer man ihåg att ta med sig sina medmera-checkar? På båda frågor är svaret nej. Den sitter där, checken, och gonar sig med magneterna man knåpade ihop av cernitlera på inflyttningsfesten och teckningarna ens systerson ritade på den tiden då cyklar, folk och hästar såg likadana ut. Inte konstigt om man lyser upp när man hittar en sån där check på kylskåpet med sista datum: 31:a maj. Inte konstigt om man tar med den i triumf till Coop och daskar ned den på disken med ett nonchalant leende som säger: Just det. Jag har kommit ihåg min bonuscheck.

Mannen bakom rullbandet såg tomt på mig och informerade: ”Du, den här gick ut för snart ett år sedan”. Jag log, nu mer forcerat, och klämde ur mig en svada som jag hoppades skulle uppfattas som charmerande: ”Ja dra på trissor. Du vet, de sitter där på kylskåpet och man försöker komma ihåg att ta med dem och så hittar man en som ser ut att inte ha gått ut och man ba hurra, ja du vet hur det är.” Han log artigt. Han visste inte hur det var.