>skåpet

>

Jag bestämde mig nämligen för att det inte är nödvändigt att just mitt hem ska se ut som om någon har gått in på en loppis, blundat och pekat. Och pekat och pekat. Kära Sara, sa jag till mig själv i spegeln någon granne en gång dumpade på mig. Kära Sara, du fyller snart trettio och det är dags att du unnar dig en köpt möbel. Spara och Slösa behöver, trots slagfärdig retorik, inte inneha det totala inflytandet över ditt liv. Köp dig ett skåp.

Det gick snabbt. Efter jobbet åkte jag till Farsta Strand för att titta på skåpet jag hittat på Blocket, det stod hos en gemytlig familj i flyttkaos. Det var enormt jämfört med bilden, men vad är å andra sidan inte det (bortsett från spermierna på bokomslaget till Udda, där förhållandet är det omvända), tänkte jag och provöppnade alla lådorna. Du kan ju åka hem och tänka på saken, föreslog den gemytliga pappan och jag sa att jag inte orkade. Hade jag pallrat mig ända till Farsta Strand skulle det väl vara själva fanken om jag inte kunde bestämma mig för ett enkelt skåp. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa ”jag tar det”, och ringde Tofflan. Beslut är lätta på det sättet, att de är tagna så fort man har tagit dem.

Här börjar det kännas lämpligt att framföra mina hyllningar till Tofflan. Hon kastade sig in i flakbilen, tog ut pengar och körde från vår sida av stan till den gemytliga familjens (det tog en timme) alltmedan jag drack deras gröna te och hjälpte pappan att kånka in skåpet i hissen. Halvvägs till nämnda hiss insåg jag att ”gediget” är en auktionsomskrivning för ”helt sjukt tungt” och började fundera över hur jag och Tofflan egentligen skulle få upp det där skåpet för våra två trappor.

Tofflan och mannen hivade upp skåpet på flaket som om det vore popcorn. Jag började jobba upp ett komplex, och Tofflan garvade åt mitt påfund att gå och köpa ett enormt skåp utan en tanke på hur jag skulle få upp det i lägenheten. Hon påminde mig om att jag är ett ganska litet stycke människa på sådär 45 kilo och att skåpet lätt skulle ta mig i en brottningsmatch. Jag gjorde vad vilken vettig människa på 45 kilo i det läget skulle ha gjort. Jag ringde mamma.

Mamma tog med sig sin långe store karl, som tillsammans med Tofflan baxade mitt enorma skåp uppför två trappor medan jag gjorde symboliska gester som att hålla en hand mot ena skåpväggen som skenbart stöd, hålla upp dörrar och ropa ”akta hörnet”. Jag ignorerar annars gärna vilken liten räka jag är, bär alltid allt vad jag orkar och kånkade en gång upp en 32′ tjockteve uppför samma trappor. Men härmed var min räkstatus befäst. Allt jag kunde göra var att plocka undan ett gäng skor i hallen och i övrigt handfallet se på. När jag exponerade mitt nyfunna komplex för Tofflan tröstade hon mig med att jag i alla fall är infallsrik.

En intressant effekt av det nya skåpet, är att samtliga saker i min lägenhet enligt ett slags råttan-på-repet-system har börjat byta plats. Sakerna i det gamla skåpet skulle nämligen omfördelas, vilket lett till exempelvis följande kedjor av förflyttning:

1. Verktygen i understa lådan i gamla skåpet – flyttas till verktygslådan som därmed behöver bli mer tillgänglig eftersom jag använder verktyg ganska ofta – förrådet måste göras mer tillgängligt – sakerna i förrådet måste rensas ut.

2. Videofilmerna längst upp i gamla skåpet – flyttas till tv-bänken som för tillfället fylls av gamla vhs-kassetter jag aldrig tittar på – vhs-filmerna måste rensas ut i en del som tas upp på vinden och märks med ”nostalgi” och en del som pappa får eftersom han är den enda jag känner som fortfarande använder vhs.

3. Böckerna längst ned i gamla skåpet – flyttas till bokhyllan bredvid soffan som har två hyllor med svårplacerade prydnadsföremål och gamla dogtags från diverse pridefestivaler samt kompendier från åtta års universitetsstudier – föremålen måste sorteras, packas och rensas, kompendier och papper måste sorteras, packas och rensas. Alla mapparna placeras i lådan under andra bokhyllan – lådan under andra bokhyllan måste frigöras från lösa papper och kärleksbrev som kilats in mellan den och understa hyllplanet.

Jag behöver kanske inte säga mer. Skåpet har enat familjer (nåja, jag träffar både mamma, hennes pojkvän och Tofflan säkert en gång i veckan, men i tidningarna stod det att Victoria och Madeleine har enats utan att jag visste att de någonsin särats), dragit upp det förflutna, släpat ut det på golvet, fyllt kartonger, ställt upp dem på vinden, dragit fram ännu mer förflutet, fått mig att fundera över skrivbord och sängramar och flytta allt mitt glitterlim tre meter västerut. Det känns som om jag håller på och flyttar, fast utan själva flytten. Det är som om jag har köpt tio nya möbler, inte en. Sådär försöker jag formulera inför mig själv vad det är jag gör. Plötsligt slår det mig: jag vårstädar.