>Jag är inne på dag fyra på semestern och trodde att jag skulle få ta det lugnt. Men så får jag via SvD:s ledarsida reda på att det råder en våldsam trend inom feminismen. Johan Wennström har sett en film från 70-talet och upptäckt att tidskriften Bang har ett temanummer om våld, och slutsatsen kan inte bli annat än att det feministiska våldet är på stark uppgång. Jag utgår från att han skrev samma sak om nörderier när Bang hade tema nörd, och om sex när det var tema sex.
Som feminist kan jag naturligtvis inte ha en egen åsikt (det framgår om inte annat av kommentarerna till artikeln) utan måste härmed lämna min solkyssta balkong och gå ut och bruka feministiskt våld. Det är svårt, för det finns inte mycket att gå på. Inte ens i Bangs temanummer får jag särskilt många riktlinjer, de på bangredaktionen tycks liksom komma fram till att våld inte är någon lösning (vilket Johan Wennström förstås måste ha läst, förstått och hittat en underliggande invändning som jag själv inte upptäckt) och jag står ensam med min våldsamma feminism som jag inte vet hur jag ska utforma.
Att jag är lesbisk gör saken värre, förstår jag när jag läser kommentarerna till artikeln. ”Kan det utredas hur stor del av denna våldsamma önskan som baseras på lesbiska feministers fantasier?” skriver någon som kallar sig Anna, och jag förstår att jag har fantiserat helt fel. Mina lesbiska feministfantasier inskränker sig nämligen till stor del till att handla om lesbiska feministers läppar och fingertoppar, deras linjer, dofter, ljumskar och hud som knottras när man andas på den. Jag har aldrig fantiserat om att ens knäppa en snubbe på näsan. Inte ens när den där mannen på tunnelbanan frågade mig och min dåvarande tjej om han fick se på när vi hade sex för femhundra spänn. Inte ens när den där andra mannen på tunnelbanan berättade för oss att vi inte förtjänade att leva, för vi var inte människor. Inte ens när jag läste att Göran Lindberg … eller jo, jag tar tillbaka.
Dessutom blev jag lite för nöjd när Lisbeth Salander utkrävde sin hämnd på advokat Bjurman. Se där! Ett frö till våldsam feminism uppenbarar sig! Jag är inte ett hopplöst fall ändå, jag får vara med i den nya strömningen som breder ut sig i samhället. Nu ska jag ut och begå allt det där våldet och göra allt det där som Johan Wennström skriver att vi feminister bevisligen gör. Vad var det nu igen?
