>strecket

>Termometern håller sig precis under 30-strecket och det gör jag också. Med näppe. Igår inledde vi firandet av mitt nya decennium genom att å det grövsta bevista Gröna Lund. Jag och Tofflan utsatte våra ännu 29-åriga kroppar för det mesta människokroppen inte är skapt för, med vidhängande sjuåring som alibi. ”Singelkö”, utbrast Tofflan glatt vid radiobilarnas instruktionsskylt, och medan jag begrundade semantiken i meningen under: ”För dig som åker själv” (jag kom fram till att de menade ”ensam”) smidde hon ränker för att sno skylten och fästa på en t-shirt. Det var inte den enda gången under dagen något tivoliskt gick att tolka mer vuxet, men jag antar att man inte benämner en åkattraktion ”Vilda Musen” utan baktankar heller. (Dit fanns dock ingen singelkö, om ni undrar.) För att göra dagen komplett åt jag en mjukglass med både strössel och topping, fick Kapten att köpa en ballong i form av en flamingo samt satsade järnet på chokladhjulet för att bevisa för mig själv att det inte är en myt att man kan vinna de där enorma chokladkakorna.

Jag har drömt om de där chokladkakorna sedan jag först fick veta att de fanns, jag har kvar novellen jag skrev om den fantastiska dagen då jag vann en jättelik kexchoklad, och de dreglande beräkningarna kring hur många chokladbitar en sån där stor kan tänkas innehålla. Drömmen slog dock aldrig in, aldrig stannade hjulet på mitt nummer och jag fortsatte nära min längtan. Till slut utvecklade jag en teori om att alla som gick omkring med kartongerna under armen i tunneln mellan pendeltåg och t-bana var anställda för att sprida myten om att det var möjligt. Nå, Tofflan log erfaret, förklarade för mig att det gäller att satsa allt på en gång, dängde två hundralappar på bordet framför en brud som var så glättig hon bara orkade i hettan, samt sade åt mig att välja tjugo nummer. Ett av dem vann häpnadsväckande (enligt mig, förväntat enligt Tofflan), och när vi vandrade tillbaka genom Stockholm var jag en av De Andra. Jag hör nu till den ytterst lilla skara som med säkerhet kan säga, att man får ganska exakt lika många blickar när man har rosa tuppkam och piercingar, som när man går omkring med en gigantisk dajm under armen. Flamingon kan förstås ha hjälpt till.

Jag vet inte om det framgår vilken fantastisk dag det var. ”Bästa födelsedagen på länge”, tror jag att jag upprepade fler gånger än vad som anstår en författare (fastän det alltså inte ens riktigt var min födelsedag). Och det har fortsatt på samma storartade vis. Idag var jag ute och rastade flamingon, och vi såg en kvällshimmel som inte ens min mellanstadielärare hade kunnat marmorera bättre. Jag tror att det inte är jag som har börjat med mer blygsamma anspråk. Jag tror att det faktiskt bara blir bättre.