>böckerna som lade sig i fundamentet

>

Av de frågor jag oftast får av journalister, är nog vinnaren: ”Vilken är din favoritförfattare?”, eller variationen: ”Vilka författare inspireras du av”. Kanske är det inte frågan jag får oftast, förresten (den vanligaste är nog snarare ”hur kom du på att skriva om en man med amputifetisch”), kanske känns den bara som den vanligaste för att jag inte vet vad jag ska svara.

Jag har ju ingen favoritförfattare. Jag ler åt en formulering här, imponeras av en disposition där, njuter av ett subtilt förmedlat budskap, inspireras av en plantering, men favorit? Jag väntar fortfarande.

Så har jag tänkt, tills jag för några veckor sedan fick frågan för sådär hundrade gången, denna gång från Situation Stockholm. Jag spanade inåt för att hitta ett roligare svar än ”jag vet inte”, eller det pompösa ”ingen alls”. Där inne hittade jag en hel massa böcker. Det var bara det att de var ungdomsböcker.

Under min mellanstadietid konsumerade jag böcker som vanliga elvaåringar konsumerar … ja, läsk eller vad de nu konsumerar. Som jag minns det fanns det en 15-boksgräns på biblioteket, så varje vecka gick jag och min syster dit och lämnade tillbaka femton böcker och lånade femton nya. Det vill säga, femton var, som vi sedan bytte med varandra. Den vanligaste uppkäftiga repliken i vårt hus var under flera år: ”Tyst, jag läser”.

Det är mycket få av Sigtunastiftelsens biblioteks ungdomsböcker som jag bara har läst en gång. Av de böcker jag själv fick på födelsedagar och julaftnar är det mycket få jag har läst färre än tre gånger. Och så finns det böckernas Dirty Dancing; böckerna jag har läst så många gånger att jag fortfarande efter femton år i princip kan dem utantill. När jag bläddrar i dem blir det uppenbart: det här är böckerna jag borde nämna när de frågar mig om inspiration.

Syskonkärlek
Det är slut mellan gud och mig
Zeppelin
Hemlängtan
Jag saknar dig, jag saknar dig
Matilda
Jackaroo
Min vän Percys magiska gymnastikskor
Det blåser på månen
Momo och kampen om tiden
Min illröda kompis
Korpens sång
Godnatt mister Tom
Spelkortsmysteriet
Sotarpojken

Ju fler jag nämner, desto fler kommer jag på, så jag slutar här. Ibland funderar jag över varför jag inte själv skriver ungdomsböcker, om det nu är de som har inspirerat mig allra mest. Svaret är kanske delvis att jag alltid har skrivit sådant jag själv skulle vilja läsa, och numera skriver för vuxna för att jag själv råkar vara det. Men den andra delen, som liksom puffar mig av stolen när jag tänker på den, kan nog vara, ja, är nog helt säkert, att jag sätter dem så högt att jag inte riktigt vågar. Än.