>Det var inte förrän folk började prata om Bok Nummer Två med sådan insinuant intonation att jag var tvungen att reflektera över den, som jag förstod att tvåan bör medföra någon form av prestationsångest. Kanske berodde min inledande ignorans på att min bok nummer två egentligen är bokmanus nummer fem. ”Ja, tvåan måste ju ut, så är det ju”, sade en insatt människa i branschen med en suck, när vi pratade om saken. ”Men var beredd på att bli sågad, det blir tvåan nästan undantagslöst.”
Så länge jag fortfarande skrev på den så kallade tvåan, kände jag inte en gnutta prestationsångest. Jag satt och skrev liksom, sådär som jag gör, sådär som romanskrivande har varit min vardagslunk och tidstjuv i tio år. Men just när jag skrev det sista ordet, ja bokstavligen då, slog det mig: Detta blir uppföljaren till Udda. Och den här gången kommer jag inte från ingenstans, utan från ett rött omslag med vita spermier* och ganska få, men väldigt positiva recensioner. Jag är inte debutant längre, inte ny vinnare av någon tävling och inte bruden som kom från ingenstans. Jag ska (no pun intended) försvara min titel.
På facebook har jag fått uppmuntrande, men förväntansfulla kommentarer i stilen ”garvade mig igenom din bok, ser verkligen fram emot nästa”, och den bistra sanningen är: Nästa bok är många nyanser mörkare än Udda, har huvudpersoner som skiljer sig ganska markant från Lelle, Martin och Paula och intrig som går åt helt andra håll. Det kändes lite jobbigt först, för jag vet vilka som var med mig från början och vill inte göra dem (er) besvikna. Men sedan påpekade Bitte ”the original Hallongrottan” Andersson i en intervju att man kan se det som att inte bara mina böcker är oförutsägbara, utan även mitt författarskap. Det tyckte jag lät mycket bättre än den ursäkt jag börjat bygga på för att jag inte skrivit en ”Udda, andra sommaren”.
Just nu sitter jag och skriver på det som rimligtvis borde kallas trean. Min kärlek till detta nya manus kommer att hålla mig flytande oavsett vad de säger om tvåan, men jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Så småningom ska jag avslöja lite mer om vad man har att vänta sig av nästa bok. Någon gång i tussilagotider 2011 får vi facit.
*Kapten berättade häromdagen för mig, att innan vi kände varandra såg hon för första gången Udda i en affär och tänkte ”spermier på omslaget, ja det kan ju inte vara något för lesbiska mig i alla fall”.
0 svar
>Jag anser att det inte finns någon som helst anledning att vara nervös över mottagandet av "tvåan".Det är ditt sätt att skriva, känslan av att karaktärerna och miljöerna är så verkliga att de skulle finnas just utanför dörren och den uppenbara kärleken till det skrivna ordet, som får i allla dall mig att bli helt uppslukad av det du producerar.Jag är övertugad om att även nästa recension jag skriver kommer vara väldigt positiv.
>Det är med skräckblandad förtjusning man väntar på reaktioner. Jag har märkt att jag analyserar ungefär alla ord någon säger om Punkpapporna. (Den andra boken kommer snart, reaktionerna på den kommer att kännas värre!)