>Rotebro har Sveriges enda jästfabrik. Ibland ligger vinden på från Norrviken, då blir alla rotebrobor en aning jästa om de har balkongdörren på glänt. Jag andas in jästluften och reflekterar lite över att hemma snart inte längre luktar jäst. Då kanske jäst kan börja betyda brödbak igen? Drömdimmorna väller upp igen, som de har börjat göra sedan jag kom över chocken.* När jag flyttar till min nya lägenhet ska jag börja baka bröd igen, tänker jag, som jag gjorde när jag var nitton och bodde i en garderob i Sollentunas värstingkvarter, där jag mixade hummus och bakade frallor varje vecka, som en vuxen. Jag ska ta upp brödbakandet, planera mina väggar och välja möbler efter andra kriterier än att någon annan behövde göra sig av med dem. Inredning, brödbak, ni ser väl vartåt detta barkar? Just det, jag är en hårsmån ifrån att bli en sån där surdegsfamilj på söder, med fondvägg och barnvagn på tre hjul! Nå, några kilometer då. Och det där att jag bakar på jäst, inte har någon fondvägg och inget att transportera i en barnvagn. Jag klarar mig från klyschan, tänker jag lättad men bedrar mig naturligtvis: Man undgår aldrig att uppfylla konturerna för en eller annan stereotyp. Nisse i Hökarängen bakar till exempel med stor sannolikhet sitt bröd på jäst från Rotebro.
*Mer om min misstro mot det faktum att jag faktiskt har köpt en lägenhet i senare inlägg
0 svar
>Du är nog en av få personer som kan skriva om vad som helst och ändå få mig intresserad!Älskar ditt skrivsätt, både din blogg och Udda är helt fantastiska! Keep up the good work, och hoppas, hoppas att du publicerar en ny bok snart! 🙂 Ha det bäst i nya lägenheten!//Jenny
>En betraktares reflektioner… I dina senaste inlägg här känns det lite som någon typ av kris. Varför är du så skeptisk mot att du har köpt en lägenhet? Egentligen är det inte mycket konstigare än att skriva på ett hyreskontrakt? Skillnaden som jag ser det är att i en bostadsrätt har man mer av en permanent bas. Ett hem som är ens eget. Kanske är jag själv för vuxen numera. För mig handlar livet om att göra det bekvämt och trevligt för sig och sina nära. Det där med att ha en image, snegla på grannarna och konstatera att de lever clichéartade liv har liksom förlorat sin glans. Behöver man sticka ut? När man t ex färgar håret blått; gör man det för att synas och få uppmärksamhet, eller bara för att man själv tycker att det är snyggt? Livet har lärt mig att det är få som har verklig självinsikt. Det är däremot lätt att kritisera andra. Att liksom lite lätt bakåtlutad flabba med de närmsta polarna och konstatera att man lever på rätt sida staketet. He he. Kanske är mitt inlägg en smula provocerande men det får det la va i så fall =). Kanske har jag bara missförstått… Kram kram
>Jenny: Tack!Anponym 2: Jag håller i grunden inte med om utförsäljningarna och det faktum att hyresrätterna blir färre och färre, att vissa områden blir till för dem som har pengar/kan ta lån och att segregationen därmed ökar. Det är därför jag funderar över vad mitt eget bostadsköp spelar för roll i sammanhanget. Det andra, min misstro mot att jag faktiskt köpt en lägenhet, handlar om helt andra saker. Som till exempel att jag alldeles nyss hade en massa trygghetspengar på mitt konto som nu allihop betalats i handpenning. Och att jag kommer att flytta, vilket alltid ger mig overklighetsvibbar. Att jag skulle vara rädd för att råka falla in i en stereotyp är dock bara kåseri. 😉
>Jag håller med dig om ombildning av hyreslägenheter till bostadsrätter bidrar till segregering och att det absolut inte är bra! Men hur personliga ska man göra sådana frågor? Om du inte hade köpt lägenheten hade någon annan gjort det. Ja, jag vet att det blir en inbakad problematik. Frågan om segregering är en politisk fråga och själva företeelsen är säkerligen svår att stoppa. Utifrån det här perspektivet liknar det som händer på bostadsmarknaden i Stockholm vad man teoretiskt brukar kalla allmänhetens tragedi beroende på politisk vy. Ett kaptital man har sparat ihop är trygghet. Jag förstår att det känns knas att lägga det i handpenning. Det är alltid lite konstigt att flytta. Jag är ledsen om jag packade på dig mina egna värderingar. Jag är själv en ambulerande cirkus på grund av mitt jobb och bor liksom där väskan finns. Ha ha. Jag har förstått att du inte är mycket för stereotyper men handen på hjärtat… Ligger det inte i människans natur att kategorisera, snegla över grannens staket och att emellanåt vara lite nöjd att man lever ett liv med likasinnade där just den kretsens värderingar är de "riktiga"?
>Jag tycker alltid det är lika kul att åka förbi jästfabriken. Börjar alltid fundera på hur det egentligen går till att tillverka jäst. Hälsningar från en gammal kursare som just startat ny blogg om att skriva.