>jönköping tur och retur

>En av många saker jag reflekterade över när jag igår morse delade buss med ett trettiotal twittrande bokbloggare, är att jag verkligen suger på att hålla min rapportering i realtid. Förr i tiden var man ”med” om man hakade på något inom två veckor, nu är vi inne på minuter. För er som har överseende med denna min brist, kommer här det jag skrev när jag hade hoppat av bussen i Jönköping för att företa mig en tågresa hemåt:

Dimman ligger över Jönköping, som om någon målat vått-i-vått med bara vitt och grått. Här kan man också vara, tänker jag och ser två suddiga gestalter i en mörk båt paddla sig utåt, långsamt som en sömn. Det är just när man hamnar på ställen som man bara hamnar på av andra anledningar än att man ska vara där, som till exempel för att man har närvarat en bit på en bokbuss som tar bokbloggare till bokmässan, som man blir riktigt påmind om att alla de där andra platserna finns och existerar hela tiden, helt nonchalant ignorerande det faktum att man själv inte är där.

”Nästa station Huskvarna”, säger rösten i det lilla tåget som tar mig till Nässjö. Där byggde de min symaskin för sextio år sedan, samma symaskin som sytt väskan jag har bredvid mig på sätet.

Jag hade egentligen inte tid att åka på en buss halvvägs till Göteborg och tillbaka, men nu när jag ändå har gjort det känns det tillfredsställande. En del av tillfredsställelsen, om inte hela, baserar sig på att jag lyckades gå och lägga mig klockan tio igår kväll. På det sättet fick jag i alla fall sju timmars sömn, och lyckades pallra mig upp klockan fem nästan utan att det kändes som pallrande. På bussen fick jag prata om Udda och läsa en snutt, bli intervjuad för Swebus och sitta bredvid (den sympatiska) Agnes Hellström. Som av en rad tillfälligheter har råkat befinna sig på ungefär samma platser i världen som jag, vid ungefär samma tidpunkter. ”Gick du på Sigtuna Humanistiska? Där skulle jag ha gått om jag inte hade flytt Sigtuna för att gå musikgymnasium.” ”Åkte du till Afrika med en folkhögskola? Det gjorde jag också, fast ett annat land och en annan skola. Men jag bodde i södra Afrika när jag var liten också.” ”Det gjorde jag också, fast inte Mocambique utan Zimbabwe.”

Jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker alltid att det känns som att sammanträffanden tyder på att något är i balans. Antingen är allt i så fin balans i en själv att man får ro och möjlighet att leta upp de där sammanträffandena. Eller så är det mer kosmiskt än så, det låter jag vara helt osagt. Men en del av mig väntar nyfiket på att få veta vad det är.

Jag gillar att åka genom Sverige. Jag gillar att det inte bara är asfalt och betong, och att alla träd inte är planterade. Jag gillar att jag vet vad man har gummistövlar till, inte bara i teorin utan i fötterna.

När jag lämnade bussen fick jag med mig en busschaufför och en bokpåse. Busschauffören tog med mig till Jönköpings tågstation och lämnade mig med en varm kram, bokpåsen sitter jag fortfarande med när tåget närmar sig Nässjö. Jag har börjat på Agnes Hellströms ”Ränderna går aldrig ur”, om internattiden på Sigtuna Humanistiska Läroverk (som jag aldrig gick på, men passerade varje gång jag gick till pappas jobb på 90-talet). Jag avvaktar lite med ”Träning för män 40+”.

När jag kommer fram till Nässjö rullar ett sånt där långt tåg med nedhuggen norrlandsskog förbi. Jag blir alltid lite lugn när jag ser dem, de är så långa och sävliga att man hinner vissla en hel liten sång från det att loket passerar till att sista vagnen försvinner bakom krönet. De luktar skog och snickarverkstad, och jag känner flyktig men djup kontakt med mina rötter och sådant som får mig att må bra. Det kanske är sant som de säger. Jag kanske har fått för lite stock.