>Flytten, del 2

>Efter fruktansvärd anspänning kommer här fortsättningen på den rafflande historien om Flytten, närmare bestämt sängkuppen.

Som inledning vill jag brista ut i lovsång över Ikeas öppet köp på sängar. Jag kom fram, lastade in resårmadrassen (som inte var smutsig, men den hade ändå använts i tre månader och legat på sopsäckar i en lastbil), hamnade hos en glad och trevlig kvinna vars vänlighet nästan fick mig att gråta efter tio timmars konstant flyttarbete, fick behålla överdraget som varit anledningen till att jag köpte den för hårda madrassen till att börja med, fick ett tillgodokvitto på madrassen, gick in till sängavdelningen, valde ny resårmadrass och lastade in den i samma lastbil vi kom i. Om ni undrar när jag blev tallad på, var det i momentet när en ung kicka på Ikea klämde på mig för att se om min ryggrad var rak och kände under min midja för att se om jag fick tillräckligt med stöd. Jag fick precis lagom stöd och var precis lagom rak, sade hon vilket man väl får tolka som ett ordentligt raggningsförsök. Och då visste hon ändå inte hur butch jag några timmar senare skulle visa mig vara.

Nåväl, om jag krossade en ung flickas hjärta genom att lämna henne vid informationsdisken jag hämtat henne vid, var det ett offer jag fick göra för Flytten. Sedan fortsatte nämligen färden mot det nya hemmet, där mina systrar och mostrar under tiden hade bildat något de kallade ”arbetsgrupp två” och packat upp allt som varit försett med etiketten ”kök”. Lovsången kan förresten utvidgas till att gälla dem också, liksom alla andra som hjälpte till med flytten. Arbetsgrupp två bestod bland annat av en dietist, som i stället för att sortera maten enligt systemet ”används ofta” och ”används sällan” placerat skafferimaten i skåp enligt skalor beroende på nyttighet och proteinhalt. Kapten hade fixat pizza med fyra sorters ost på, och när allt i andra vändan var inburet åt jag den och kände osten leta sig ut i min vid det laget ganska trötta kropp.

Sedan upptäckte jag att alla hade försvunnit. Inklusive Tofflan. Vänta nu, skulle inte hon flytta med, funderade jag men fick strax därpå ett sms om att hon sov på annan ort. ”Du kan ta min säng i natt”, löd budskapet och jag accepterade det tacksamt eftersom min egen än så länge stod inplastad på högkant i vardagsrummet. Så jag lade ut min egen hoprullade bädd på hennes madrass, borstade tänderna och stängde dörren om Tofflans sovrum. Med den enda invändningen att den inte gick att stänga. I stället för ”klick” sade den ”bonk” och slog sig själv i dörrkarmen, som om någon hängt en en centimeter för bred dörr i dörröppningen och sedan låtsats som ingenting. Förbryllad gick jag och lade mig.

Nästa dag synade jag noga alla dörrar. De såg ut att vara lika breda, och framför allt var det ingen dörr som verkade misstänkt smal och kunde ha förväxlats med den motsträviga. Vi hade helt enkelt att göra med ett mysterium! Efter tio minuter rynkad panna upptäckte jag slutligen att gångjärnen på den första dörren satt inkilade i en glipa i dörren i stället för i två. Raskt och rådigt, om jag får säga det själv, skruvade jag loss gångjärnen från dörren, drog ut dem ur sina glipor, balanserade dörren med ena handen medan jag med den andra försökte kila in två gångjärn i två glipor samtidigt som jag höll dörren en centimeter upp från golvet. Det gick sådär.

Lyckligtvis fanns i hallen en låda gamla böcker, vilket ingalunda är något speciellt just för hallen i den här lägenheten. Jag valde en kittybok och en del ur Sagan om isfolket, lade de båda böckerna under den ganska tunga dörren, balanserade på samma sätt igen och lyckades vicka in samtliga gångjärn i samtliga små fack, för att sedan skruva ihop allt igen och full av beundran inför mig själv stänga dörren som nu gick igen med ett ljuvligt klick. Jag visste att jag skulle få nytta av de där böckerna, om jag bara sparade dem tillräckligt länge.