>Jag har fått en förfrågan angående mina förehavanden, då jag inte synts till på bloggen på ett tag. Jag kan meddela att största delen av min tid har gått åt till att flytta saker från kartonger till för ändamålen avsedda platser i lägenheten, för att golvet skulle bli någorlunda fritt för eventuella gäster att röra sig på. Som resultat har jag hittat ännu fler av de där texterna från 80- och 90-talet som fyller mina gömmor som fyrklöver på ett golv. Snart är golven tillräckligt rensade för att jag ska ha tid att fylla bloggen med nya ord, men tills vidare får ni alltså hålla tillgodo med några begagnade.
Det var en gång två tjuvar. Den ene hette Sture och den andre Berta. Dom var siamesiska tvillingar, d.v.s. att dom var hopvuxna tvillingar från födseln. Dom hade tillsammans två ben, två armar och två huvuden. Eftersom det såg ut som en person med två huvuden, så kallades tjuven för Sture-Berta. Eftersom Dom hade två huvuden, och alltså två hjärnor, så var Sture-Berta mycket smart. Därför gjorde dom så smarta brott, så ingen märkte dom förrän sent efteråt, och då var Sture-Berta så långt borta så då var fallen för svåra för dom vanliga poliserna och detektiverna. Då ringde poliskonstapel Slisk ett hemligt telefonnummer – 0000/000000 00, det hemliga telefonnumret till: BAD-MAN! senare översatt till TRISTMANNEN, men vi kan kalla honom BAD-MAN. Bad-man satte sej ner i sitt vrålåk med sju antenner och åkte i vrålfart mot polisstationen och stannade med ett vrål-ryck och gav upp ett vrål:
– POLISMÄSTAR’N! JAG ÄR HÄR NU!
– Jag ser det, svarade poliskonstapel Slisk från balkongen.
– Jaha, så det var Sture-Berta det var frågan om, sa Bad-man.
– Ja, just det, svarade Slisk.
– Vad har dom stulit då? undrade Bad-man.
– Ett ton juveler och diamanter har dom stulit från drottningen, sa Slisk.
– Aha! sa Bad-man och rotade i sitt bälte efter förstoringsglaset. Jag tror jag har fått upp ett spår.
På marken låg två hopsydda baskermössor. Poliskonstapel Slisk böjde sej ner för att ta upp dom.
– Aj aj, konstapeln! se men inte röra, sa Bad-man. Sture-Berta kan inte vara långt härifrån. Nej men se där! Är det inte Sture-Berta själv som står där? Vi tar och arresterar henne, eller honom eller vad det nu kallas. Och så gjorde dom det. SLUT.
Vi kan se berättelsen som belägg för att det redan i tidigt nittiotal fanns behov av ett könsneutralt pronomen.
0 svar
>Hahaha! Underbart!
>Åh vad fint. …honom eller henne eller vad det nu kallas Liksom undermedvetet(?) bra och omtänksam även då!