>hej mitt vinterland

>Snön är rasande, hade jag varit rubrikmakare hade jag förklarat på gult papper att snön rasar mot marken. Och precis så duktig som jag kände mig igår när jag vaknade klockan åtta och började skriva bokmanus, precis så skönt söndagsknockad känner jag mig nu. Förra helgen, fast det hann jag inte publicera, vände min inställning till vintern, som den brukar göra just när vi är nära mörkpunkten:

”Just när jag var helt säker på att jag hatade vintern, insåg jag att jag älskade vintern. Det var alldeles nyss, mina kinder är fortfarande froströda. Jag går lite till, tänkte jag och vek in på en ny stig, och för varje gång måste jag stanna. Det var solen som kisade ned mellan tallarna och jag på den, och runt oss sprakade snön alldeles stilla. Här måste jag ta en bild, tänkte jag varje gång och önskade mig en monsterkamera i fickan i stället för min lilla mobil. Men jag misstänker att det inte hade hjälpt, och jag insåg det varenda gång jag tänkte tanken. Tusen tankar om livet och närvaron sprattlade sådär som snön låg och sprattlade, de blinkade till när jag rörde mig men var egentligen bara så sanna och stilla som bara tankar om närvaro kan vara. Ibland får man acceptera att man bara har nuet, hur mycket lagringskapacitet ens elektronik än kommer med.

Kanske har det med saken att göra, att jag numera bor söder om Stockholm. För när jag tänker efter så gick jag inte bara och kände att allt jag såg på var en tavla, jag kände dessutom som man gör när ett svängande flygplan rätar upp sig. Att jag hade rätt sida upp och att gravitationen jobbade med mig, inte mot mig. När jag blinkade mot solen täckte Stockholm upp bakom min rygg.”

Igår blev jag återigen påmind om varför jag flyttade söderut, när en polare hörde av sig och ville hänga. Då var klockan tio på kvällen, och inget ont om Rotebro, men för två månader sedan skulle detta aldrig ha hänt. Hänget varade till femtiden på morgonen, därav min något bortdomnade söndagskänsla. Men känslan som framför allt dominerar är en som kanske bäst beskrivs i ett enkelt utrop i dimman: ”Javisstja, den här känslan fanns också. Och den var lika skön som den där andra som jag hade igår!” Det är kanske mer än min lägenhet som har vaknat på rätt sida.

Sist, men inte minst: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4248447