>På något sätt lyckades 2010 passera ganska obemärkt. Jag tänker på det när jag sitter marinerad i väteperoxid inför nyårsaftonens baluns, och det slår mig: året var som håret. Det kan vara så att 2010 var det första året på femton år helt utan hårfärgning. Det bara växte, alldeles brunt, och nyss fanns inte ett enda färgat strå kvar på mitt huvud. I våras upptäckte jag ungefär sju definitivt vita hårstrån, naturligt vita alltså, men sedan försvann de på något sätt, vad nu det kan tänkas symbolisera.
Det var inte så att 2010 var ett dåligt år, inte på något vis. Jag har till exempel träffat några av de bästa människorna världen har att erbjuda, fått kontrakt på min andra bok, börjat skriva på en roman som jag själv förälskat mig i, skaffat mig en lägenhet som är det bästa som någonsin hänt mitt boende och köpt möbler som jag själv vill ha. Vi gör alltså en toppnotering medan hårfärgen utför sin förvandling.
Ändå känns det inte bara helt rätt att det nu tar och blir 2011, utan desto mer rätt att nyårsfesten jag tänkte bevista samtidigt är superhjältefest. Jag hoppas att det inte menades på ett andligt plan, för i en vecka har jag nu grubblat över mina superkrafter, handlat tyg och superlim, skaffat lämpliga accessoarer och sytt en passande dräkt. I skrivande stund ger jag alltså mitt hår en färg, som man skulle kalla onaturlig om det inte var för att även regnbågens färger är helt naturliga, så att även det ska matcha min superhjältes färgskala. Det var på tiden.
Vad jag i övrigt vill säga om det nya året har jag redan sagt. I QX januarinummer (sida 14).
