>Jag har kommit till en punkt i mitt liv när jag måste acceptera att jag behöver glasögon. Alla som hela livet har stoltserat med att ha en helt naturligt perfekt syn vet hur en sådan rannsakan sargar och ärrar en i grunden. Ni som liksom jag har sett bussnumret innan alla andra sett bussen, ni som alltid kunnat läsa gatuskyltarna tre kvarter bort, ni vet hur det sätter sig i ens identitet och hur själva ens namn blir synonymt med felfri syn.
Min väg till acceptans har varit lång. Det är nu två och ett halvt år sedan jag gick in i ett tält i Pride Park, där de erbjöd gratis synundersökning, och självsäkert styrde pupillerna in i deras mätapparat. Mest för att få höra hur perfekt jag var, jag tänkte mig att de skulle ooh-a och aah-a åt mitt knivskarpa resultat, men vad jag fick var ett höjt ögonbryn och ett ”nja, du har inte alls perfekt syn”. Eftersom jag hade druckit en halv cider skyllde jag på alkoholpåverkan och nej, de kunde inte helt garantera att alkoholen inte påverkade resultatet. Jag klängde fast vid denna brasklapp och levde vidare i illusionen: när jag är nykter har jag perfekt syn.
Ett halvår senare började jag förstå att syntestet hade rätt. Det var helt klart så att sådant jag kunnat läsa på långt håll 2007 inte var lika tydligt 2009, och det var ingen som hade gått och suddat ut det för hand (jag vet att tanken att någon skulle göra det låter långsökt, men då har man glömt en liten arbetsmarknadsåtgärd kallad Fas 3). Jag ignorerade saken tills jag hade fyllt år, så att jag med en gnutta förnekelse kunde hävda att jag haft perfekt syn fram till trettio. Sedan dess har jag gnagt på det stora psykologiska hinder det inneburit att förändra min självbild från perfekt-syn-sara till bra-ändå-sara.
Det sista (eller bara det senaste?) psykologiska hindret är det som går ut på att hitta det bästa erbjudandet. Gratis synundersökning om jag köper märkesbågar? Tre bågar till priset av ett? Rätt glas och rätt bågar, eller kanske rätt pris? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Men när jag sitter och skriver på min roman märker jag ibland att jag sitter och kisar. Det är orbicularis oculi som säger åt mig att ta tag i saken.
Orbicularis oculi: Ta tag i saken.
Jag: Jag ska bara skriva ett kapitel till.
Orbicularis oculi: Du har redan skrivit sjuttiosex kapitel, och sytt två gardinlängder som ytterligare förhalning.
Jag: Både du och jag vet att jag behövde nya gardiner.
Orbicularis oculi: (drar ihop sig i protest) Var det inte så att du inte ens kände igen programledarna igår i Melodifestivalen? Var det inte så att du efter hela programmet frågade varför de hade bytt ut Marie Serneholt?
Jag: Min syn har inget med min prosopagnosi att göra. Eller det faktum att Marie Serneholt ser ut som alla andra blonda brudar i universum.
Orbicularis oculi: Hm, du har kanske en poäng, det var svårt att hålla koncentrationen uppe under gårdagens deltävling. En vag kaskad av oengagerade låtar, eller vad säger du? Det enda som muntrade upp mig var Linda Bengtzings kanariegula stay-ups.
Jag: Var det inte stövlar?
Orbicularis oculi: Nej, det var stay-ups!
Jag: Herregud. Vi kanske behöver glasögon ändå.
Orbicularis oculi: Ta tag i saken.
0 svar
>Hmmm… jag kallade Linda Bengtzings fotbeklädnader för "lårstövlar" i min blogg, tror jag… Och jag är närsynt men har linser… Kanske dags att göra en ny synkoll…/Tofflan d ä
>Jag tror att du och jag har rätt mot Orbicularis, det var stövlar. Men tyvärr delar jag och Orbi syn, så glasögon behöver jag likväl.
>Två och ett halvt års förnekelse är väl ingenting. Jag är nu inne på mitt femte. Jag intalar mig att bara jag hittar ett par snygga glasögon som jag tror att jag passar i så slår jag till men jag kan inte påstå att jag letar särskilt frenetiskt. Jag levde också i tron att min syn var perfekt tills någon påstod att jag hade brytningsfel. Jag har inte deltagit i någon synundersökning sedan dess. Vet inte om det är självförnekelse eller om jag är lite galen, men vad gör det. Måste man verkligen se allt perfekt?/Maria
>Vilken fantastiskt blogg. Gillar den verkligen skarpt!MvhAndreas
>Hmm. Det här är raka motsatsen till mig. Jag har haft glasögan sen jag gick på femman och äger också kontaktlinser eftersom det är mycket mer praktiskt när man är på danslektion till exempel. Men om jag ser mig i spegeln när jag har linserna på, ser jag bara naken ut.Är det inte alltid så att när något ändras, så att ens egen indentitet samtidigt också ändras, så måste man ta den där lilla tiden för att bli van vid tanken, men om man behöver glasögon blir det helt enkelt bara så mycket bättre när man skaffar sig dem…
>Ja, stövlar var det väl?
>För min del var det lätt och till och med befriande med mina första bågar.Jag var 16 år och springpojke på Götaverken i Göteborg. En dag började jag få huvudvärk. Den fortsatte en period. Efter att ha fått tips att kolla ögonen gjorde jag så. Mina fantastiska ögon (blå) som sett namn på håll innan mina kompisar hade blivit oense. Det ena såg fortfarande bättre än normal. Det andra sämre. Stridiga villkor där förloraren fick jobba hårdare skapade huvudvärken som försvann med hjälp av glasögonen.I stället ledde bågarna till ett sytt ögonbryn. I ett krogslagsmål träffade någon glasögonen som for upp och kvaddade den lilla hårbevuxna plätten under pannan.Men det skedde flera år senare och är en helt annan historia som inte heller har med lårhöga stövlar att göra.
>du gav mig just en helt ny skräck! jag har varit perfekt-syn-anna hela livet och har inte tänkt på att det kan ge med sig. jag kände igen mig i alla dina exempel. jag ser skyltar på onormalt långt håll och registreringsskyltar på bilar långt framför. och den om bussnumret var för rakt på, skrämmande. nu har du alltså väckt skräcken i mig att detta en dag kommer försvinna. det är ju som du säger en del av min identitet, det kan man ju inte bara rycka! vad ska jag nu vara lite överlägsen med? shit…
>Känner för övrigt också igen mig i din beskrivning ang. att se bussnumret före alla andra, osv. Dock ser jag fram emot att synen ska blir lite sämre (har börjat hända) då jag lider av en lätt glasögonfestish. Eller lider gör jag ju inte. Inte alls, faktiskt.