Efter att ha letat upp dagboken från 1989 för att styrka min påstådda lillgammhet, fastnade jag i den och beslöt mig för att digitalisera det hela. Eftersom jag inte hade hamnat i puberteten än är det en ganska fräsch betraktelse över en nioårings liv i ett gästhus i Zimbabwe, och jag trivs rätt bra med mitt nioåriga jag. Varje sida i boken har förlänats en sammanfattande mening i mariginalen och jag tar mig igenom rubriker som: Det kom in en uggla till Pearsons, Hur det ser ut på Masvingo, Vattnet tar nästan slut, Vi har sett en rolig orm och Jag fick en kallsup.
Mitt i alltihop kommer jag att tänka på att vi väl ändå måste vara flera som uttryckte oss ungefär som barnen i mammas första läsebok gjorde. Som fick ett sjå och var ute på vift. Eller är jag den enda som i sin barndom oftare skrev ”skojfrisk” och ”märkvärdig” än ”kul” och ”konstig”? Utmanar er härmed att hitta den mest lillgamla/förnumstiga rest ni har från era tidiga alster, och presentera den för oss andra!