kyss mig

Om förhandsvisningen av Kyss mig har jag egentligen bara två saker att säga.

1. Nervositeten innan var påtaglig. Det har varit omåttligt glest sedan Fucking Åmål och jag skulle inte klara en dålig svensk flatfilm. Jag var nervös att den inte skulle vara bra, att jag skulle börja tycka att jag hade kunnat skriva det mycket bättre själv, att jag inte skulle känna igen mig, att det skulle vara osmart, att sexscenerna skulle vara artsy eller heteroinfluerade. Alla som sett fler än fem amerikanska flatfilmer vet att mina farhågor inte var ogrundade. Men – och här kommer mitt betyg – vi kan alla pusta ut! Och rentav se filmen en gång till.

2. Publiken som kom på förhandsvisningen. Vi hade kunnat låsa dörrarna, sätta upp ett öltält och ha oss en fulländad pridefestival (dock utan bögar och mtf) där och då. När jag kom ut ur salongen var jag vimmelkantig. I två timmar hade världen varit en lesbisk plats, men folk trampade runt som om inget hade hänt. Jag gick in på Konsum och köpte en juice. Den var hutlöst dyr och jag reagerade inte ens.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jDZOiGQ1McE]

Jag får glimtar av hur det var när Fucking Åmål började gå på bio. Ingen sa att det var en film om kärlek mellan tjejer, så jag var helt oförberedd när jag gick dit med en kompis. Jag minns hur mitt hjärta rusade, jag minns hur jag kom hem och meddelade min pojkvän innan jag kommit innanför dörren: ”Rör mig inte, jag är lesbisk.”  Jag kan inte låta bli att undra hur många dysfunktionella heteroförhållanden som kommer att få sparken genom Kyss mig. Och jag undrar om nästa film tvunget måste dröja tolv år.