På Piratförlaget kallas min nästa bok internt för ”miljonboken”. Det beror på att den för närvarande innehåller 1 016 000 tecken, vilket är en absurd siffra. Idag kom jag in för att diskutera hela manuset med förläggaren.
”Jag tror det var Astrid Lindgren som sa: Efter att du har skrivit ett manus, släng hälften och skriv om resten”, inledde hon.
Jag våndades.
”Problemet är”, sade hon efter en effektiv konstpaus, ”att det inte går att säga så till dig.”
Jag pustade ut. Förläggaren såg plågat på min absurt tjocka manushög, och lade fram verkligheten.
Verkligheten kände jag egentligen redan till, och den består i att en bok på 800 sidor inte blir särskilt läst. I det här fallet är det en av verklighetens nackdelar. I jämförelse med att förändra verkligheten är det ändå ett enklare jobb att förändra ett bokmanus, vilket plötsligt förvandlar verklighetens nackdel till mitt bokmanus nackdel. Slutsatsen är att miljonboken antingen måste delas i två, eller förvandlas till åtminstone en åttahundratusenbok.
Att plocka bort tvåhundratusen tecken (för att försöka förmedla en känsla för hur långt det är kan jag meddela att hela Udda är på 270 000 tecken) är för mig:
– ungefär lika absurt som att skriva 1 016 000 tecken till att börja med
– något som gör att jag hoppas på några regniga dagar i sommar
– sjukt svårt, eftersom jag sällan skriver ett ord som inte är relevant till att börja med
– något som jag ändå har bestämt ska göra boken bättre, men utan att tappa ett uns av relevans
– något som jag egentligen vet att jag måste göra
Att i stället dela upp boken i två känns på ett vis lockande; fascinerande på samma sätt som när man hör att en daggmask kan bli avhuggen på mitten och leva vidare som två maskar. Det känns också nedslående på samma sätt som när man får veta att maskmyten i själva verket inte stämmer, att framdelen möjligen kan krysta ur sig en ny maskrumpa och tuffa vidare genom jorden men att bakdelen alltid dör. Det hela avgjordes (tror jag) när jag höll i två böcker av ”lagom” storlek och kände att nej, det är inte två halvlånga böcker jag har skrivit. Det är en lång.
Jag kavlar upp ärmarna. Tar fram min darlingdödare. Om några veckor vet jag hur det går.
Till sist tog jag en sväng förbi alla andra på förlaget. Eftersom jag ganska länge befann mig på andra sidan refuseringarna, stannar jag alltid vid manushögarna. Manusen som kommer in har ofta väldigt genomarbetade följebrev (jag har fått inse att mitt eget verkligen sög). I de bästa står det varför människan har skrivit boken och hur hen har tänkt kring temat eller vad som får boken att sticka ut. I andra står det hur boken växte fram (”jag skrev på kvällarna och helgerna, först var det mest tankar men sedan utkristalliserade sig en historia”), i en del står det vilka släktingar som verkligen har gillat boken. De ligger i högar med noteringar, ”ref 25/5 via mejl” och jag betraktar dem som jag skulle betrakta en stackars avhuggen mask. Jag vet hur det känns på andra sidan mejlet. Eller, jag vet hur det kändes för mig. Besviket och sjukt irriterat, ibland ganska länge. Men sedan, lyckligtvis: ”Nu jävlar. Nästa manus ska visa dem”. Jag hoppas att de gör likadant, de som får ref via mejl i veckan. Jag hoppas att de är framdelar.
Så här ter sig manushögen som fortfarande väntar på läsning. Manusen på bilden är enligt uppgift de som har kommit med posten under de senaste (cirka) tre veckorna. Jag vet inte om det är svenskläraren i mig eller bara den ömmande medförfattaren, men jag blir imponerad, rörd och helt irrationellt stolt över att folk verkligen skriver. Att de orkar skriva så mycket och så långt, tänker jag ännu mer irrationellt – innan jag vänder hem för att sudda i min miljon.
0 svar
Oj. Redigeringen verkar vara det allra svåraste med bokskrivandet. Lycka till!
Apropå redigering tänkte jag passa på att påpeka att länkarna under ”Udda” har blivit knas och sitter ihop (de två översta går till samma sida).
Tack för påpekandet! Väldigt skumt, fixar så snart jag har en minut.
Kanske ett annat förlag tror på 1 016 000 tecken?
Det är kanske möjligt, men inte ens jag tror på 1016000 tecken. Som jag har skrivit i tidigare inlägg, så har jag varje gång kommit in till förlaget med klump i halsen över att manuset springer iväg och blir alldeles för långt. Men det viktigaste är nog att Piratförlaget är en absolut vinstlott när det gäller att hamna på rätt förlag. Som det ser ut nu och enligt mina erfarenheter av dem, så skulle jag aldrig drömma om att byta.
Urrrk……… Ja, alltså inte åt din bok, men åt manushögarna OCH åt ditt jobb att ”sudda” 200 000 tecken… Inte det lättaste…
Nej verkligen inte det lättaste… Som tur är har jag ganska mycket text till att börja med, och om det absolut inte går att komma ner så mycket i tecken så finns det lite marginal. Jag hoppas i alla fall på att landa på dryga 650 sidor.
Men åh – skal du ta bort så mye??? Da jeg närmet meg slutten på ”Udda” la jeg boken fra meg en stund for å utsette det uunngåelige faktum at det hele snart var over. Da jeg var ferdig med ”I havet finns så många stora fiskar” satt jeg med tårer i öynene og stirra på sluttordet – dels fordi jeg ble så veldig rört av historien, men også fordi jeg innså at jeg ikke skulle få ha selskap av Malte og Iakttagaren lenger. Jeg ser jo sånn fram imot en riktig lang bok av deg – og nå kommer det til å väre nesten en hel ”Udda” som forsvinner… nesten en hel ”Udda” som jeg ikke kommer til å få lese :’-(
Men i alle fall – lykke til med den store minimeringen, og om jeg ikke har 800 sider å se fram imot så ser jeg i alle fall fram imot 650 🙂
Tusen tack för allt beröm om Udda och I havet! Jag blir riktigt rörd. Nåväl, även om det blir 650 sidor i stället för 800, så är det ändå mer än dubbla udda, och ungefär dubbla i havet… Jag är sjukt glad att ni finns, ni som ser fram emot att läsa min tegelsten!
Åh nej, jag såg fram emot en riktigt maffig bok!! Men jag hoppas du sparar det du suddar så man kanske kan få se det en annan gång, i en annan form.
Det jag tar bort från nya boken bör bara påverka på ett bra sätt, förhoppningsvis bidrar det bara till att förtäta några scener och undvika några upprepningar. Men originalet sparar jag, som jag alltid gör med mina original. Som ett slags tidsdokument, om inte annat. Och du behöver inte vara rädd för brist på maffighet – 800 000 tecken (drygt 650 sidor) är även det enormt mycket bok! (stjärnor utan svindel, om man vill jämföra med den, är ”bara” 534 sidor)
Jag gillar riktigt tjocka böcker och skulle bli jätteglad att få ge mig i kast med en 800-sidors Lövestam. (Det enda dåliga med Udda var att den var för kort.) Men okej, 600 sidor är rätt bra det också.
Alltså, jag blir så himla glad över alla kommentarer om att ni vill ha 800 sidor av mig! Rörd, faktiskt. Och stolt över att ha så orädda läsare. 😉 Vi får se vad vi landar på. Själv blir jag helt nöjd om jag kommer under 700, och försäljningsavdelningen blir nog glad om det blir några sidor under det.
vad är problemet? Var inte Balzacs mänskliga komedi i 85 volymer?
Jag utgår från att det finns någon typ av kalkyl/statistik bakom det hela, att de rutinerade förlagsmänniskorna har på fötterna när de säger att färre plockar upp en 800-sidorsbok än en 650-sidorsbok. När jag har kollat med folk som inte är helt boktokiga, dvs som inte är förlagsfolk och litteraturentusiaster men som läser böcker ibland, så verkar det stämma. Jag tänker mig att om man fick syn på Den mänskliga komedin i ett enda band skulle man också bli lite avskräckt, men jo, som läsare är jag själv av typen som gärna sätter i mig en miljonare då och då.
eftersom jag läst hela manuset, ja alltså hela miljonen, måste jag säga att du inte kan stryka tvåhundratusen tecken. det är ju en femtedel av boken! helt galet alltså. stå för miljonen, det blir bäst så. hälsa förläggaren att jag kan stödköpa halva upplagan om det skulle knipa.