Det verkar alltså hittills som om jag var den enda nioåringen som fick ett sjå och hörde förfärliga oljud. Men om jag utvecklar det lite då: Jag kan väl ändå inte ha varit den enda tonåringen som fyllde dagboken med frågeställningar som: Vad är kärlek? Vilka är vi? Vad är döden? Hur ödesdigert falla ödets lotter? Jag är för tillfället på vippen att göra ännu en sån där gamla dagböcker-exposé, men det vore roligt att höra era gamla funderingar också.
15/10 -95
Tysta tårar. Svullet ansikte. Ser i spegeln. Sötare nu. Gud, man borde vara svullen jämt. För smalt ansikte.
0 svar
Haha 🙂
Du var rolig redan på den tiden!
Jag skulle gärna delat med mig men trots att jag var ärketypen för en dagboksskrivare så har jag bara en enda, futtig bok där jag mest ber om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge. Den inleds -93 med ”Hampus gick förbi mig en gång. Jag kunde inte låta bli att le” och, några dagar senare, ”Jag kommer att dö när han slutar 9:an”, efterföljs av ett enstaka inlägg 2,5 år senare där ”Det har hänt mycket sedan sist. Problemen har blivit större och svårare” för att sedan -97 övergå i en mat- och viktdagbok. Tack och lov höll inte det heller i sig någon längre tid men sorgligt är det.
Du är absolut inte ensam. Jag var precis likadan. Ett lillgammalt barn och en dramatisk tonåring. I alla fall i skrift. ”Närheten gör ont, frånvaron värker i min mage. Vill, vill inte. Varför är det så svårt när det borde vara så lätt. Blir det bättre eller är det här mitt liv? Mitt svek, vår smärta. Skulden kan inte lindras. Mörkret omsluter allt.”
Jag älskar’t!
Sitter hemma och röjer i gamla lådor och ser följande i den enda, och dessutom halvtomma, dagbok jag någonsin har haft
”jag tror att Lisa är mobbad, men det vågar hon nog inte ens erkänna för sig själv”
Åtta år gammal, och sen gick det bara utför.
Mariana Johansson, 12 år, skriver ett spontant tacktal i sin dagbok när hon får pris som den mest historiekunniga eleven i klassen: ”Ja, jag vill tacka Drottning Kristina för att hon aldrig blev slav under det manliga könets trakasserier genom århundrandena genom att inte gifta sig och på så sätt stödja VVVs kamp för kvinnliga rättigheter i världen. Tack!” Hängiven feminist redan då!
Varför jag inte fick pris som ”den mest lillgamla person som någonsin existerat” är ännu oklart. Kanske tyckte min mellanstadielärarinna helt enkelt inte att det vore klokt att uppmuntra mig. Om det är någon som skulle råka veta vad jag menar med ”VVV” så får ni gärna kommentera, för själv har jag ingen aning.
Ah! Den fantastiska förkortningen VVV (var god vänd) förärades i min gamla dagbok ett mycket godtyckligt genitiv-s.(…)
var vänlig* vänd