Det verkar alltså hittills som om jag var den enda nioåringen som fick ett sjå och hörde förfärliga oljud. Men om jag utvecklar det lite då: Jag kan väl ändå inte ha varit den enda tonåringen som fyllde dagboken med frågeställningar som: Vad är kärlek? Vilka är vi? Vad är döden? Hur ödesdigert falla ödets lotter? Jag är för tillfället på vippen att göra ännu en sån där gamla dagböcker-exposé, men det vore roligt att höra era gamla funderingar också.
15/10 -95
Tysta tårar. Svullet ansikte. Ser i spegeln. Sötare nu. Gud, man borde vara svullen jämt. För smalt ansikte.