visa mig ditt förflutna och jag ska säga dig … mitt förflutna. Fast annars säger jag det ändå.

Det verkar alltså hittills som om jag var den enda nioåringen som fick ett sjå och hörde förfärliga oljud. Men om jag utvecklar det lite då: Jag kan väl ändå inte ha varit den enda tonåringen som fyllde dagboken med frågeställningar som: Vad är kärlek? Vilka är vi? Vad är döden? Hur ödesdigert falla ödets lotter? Jag är för tillfället på vippen att göra ännu en sån där gamla dagböcker-exposé, men det vore roligt att höra era gamla funderingar också.

15/10 -95

Tysta tårar. Svullet ansikte. Ser i spegeln. Sötare nu. Gud, man borde vara svullen jämt. För smalt ansikte.

Dela vidare inlägget
Andra poster