värmeland

Om ni undrar varför jag har varit så tyst, så har jag i själva verket inte alls varit tyst, utan bara gjort väsen av mig långt bortom internetuppkoppling. ”Om man smider krokar i Värmlands djupa skogar och ingen bloggar om det, har de verkligen smitts då?” är en filosofisk fråga som ni har fått ställa er själva under helgen, men nu slipper ni bekymra er om det. Jag är tillbaka i Stockholm hos mitt bredband och med det eviga vill du ligga med mig då från radion i köket.

Smidet fick jag i födelsedagspresent av värmlandssläktingar förra året, och ett knappt år senare kunde jag alltså lösa in det (det är snabbt för att vara jag, jag har bland annat kvar ett presentkort på 100 kronor på Indiska från 1997 men har fortfarande inte bestämt vad jag ska köpa). Det gick till så att jag och min fasters man fjärmade oss från alla de frigående hönorna på deras idylliska gård för att stänga in oss i ett litet skjul som han inrett som smedja. Sedan värmde vi järn och slog på det tills det blev olika saker (saknar ni inte också mellanstadieuppsatsernas sakliga händelseåtergivningar?). Fascinerande och inte alldeles enkelt. Efter en stund kom pappa in i skjulet och fotograferade, under milt jubel över den trolska dimma som utgjordes av stenkolsrök och ässjeljus. Dimman satte sig sedermera i min näsa, som fortfarande har en tydlig svart nyans på insidan. ”Som smed”, har jag inlett alla mina meningar sedan jag stolt varit med och hamrat på järn, ”Som smed vill jag gärna läsa färdigt min bok innan vi gör middag.”

Detta fick jag alltså i present när jag fyllde 30. På onsdag fyller jag 31, vilket är en helt annan sak. Idag är jag trettio. På onsdag: in my thirties.

När jag så hemkom igår kväll, försökte jag imponera på Tofflan med mina krokar och min kniv. Hon såg på dem, log snällt och yttrade: ”den här skulle du behöva bränna av lite”, varpå jag kom ihåg att hon har jobbat i en smedja och är mer smed än jag någonsin kommer att bli. Jag skriver det för att ni ska vilja ligga med henne. (Om jag jobbar i en smedja, om jag böjer lite järn, om jag smider dig en kedja, grov och tålig men modern… nanananananana…) Jag utgår från att hon gör detsamma för mig.

När jag hemkom, visade jag mig dessutom hemkomma med en monsterfästing djupt inborrad i mitt högra knä. Den viftade med sina grova spindelben när jag började dra ut den och var äcklig som bara en riktigt hängiven fästing kan vara. Till slut lämnade den kvar något litet framben och en snabel djupt inne under läderhuden, där inte ens det mest kirurgiska ingrepp kom åt den. Den lämnade även kvar ett rött och svullet märke på sådär åtta centimeter, ett som dessutom är några grader varmare än resten av min hud. Om man ser riktigt välvilligt på det ser det ut som ett varmt, pulserande hjärta. Fullt så välvillig är jag inte, utan har förklarat mig i fejd med hela detta område och konsulterat närmaste vårdcentral. Fortsättning följer.