När jag idag surfade in på min officiella facebooksida upptäckte jag att alla hade slutat gilla mig. ”1 person gillar det här” stod det och jag var tvungen att fundera: Vad gjorde jag egentligen på KG igår?
Kapten: Hånglade med ALLA?
Jag: Haha, ja så måste det ha varit, och gjorde det dåligt också.
Kapten: Nej, Problemet är att alla flator är så jävla possessiva.
Jag: Men inte så långsinta, verkar det som, för nu är de tillbaka igen.
Kapten: De har väl hittat någon ny att hångla med.
Såvitt jag minns hånglade jag inte med någon över huvud taget igår, men minnet är å andra sidan en sjukt flexibel grej. Jag vet att jag kommer ihåg ovanligt mycket från min barndom, det går inte en dag utan att ett minne flyter upp till ytan och jag tänker: Jag borde skriva ner allt det här. Det handlar inte om livsomvälvande saker, inte på ytan i alla fall, utan om små triviala episoder från tre-fyraårsåldern och framåt. Som när jag blev kallad Sara-mara av Kenneth i min klass i ettan och mamma föreslog att jag skulle kalla honom Kenneth-spännet. Som när min lillasyster hindrade mig från att äta pajdeg med den brådmogna motiveringen ”pajdeg är till för paj”. (Numera är hon dietist och får betalt för att tala om för folk vad de ska äta)
Igår kom jag att tänka på en skolavslutning i ettan eller tvåan (för det var i Lugnvikskyrkan) när prästen frågade: ”Är det någon som vet vad advent betyder?”. Jag tänkte för mig själv, eller viskade till någon, ”ankomst”, men sa inget förrän ett annat barn med viktig röst förkunnat: ”Det betyder väntan.” Sen tror jag att jag sa det, ”Det betyder ankomst”, och prästen berömde mig för att känna till det. Jag kände mig duktig. Och jag hade ingen aning om vad ”ankomst” betydde. Jag hade en blommig klänning på mig som mamma hade sytt, min fröken Birgitta sa att min mamma var väldigt duktig på att sy och de pratade med varandra om tyget. Fast det var på sommaren.
Ni ser, där vill minnet gärna klumpa ihop allt jag någonsin erfarit i Lugnvikskyrkan till en enda episod, och det är därför det är bedrägligt. Jag kan alltså lika gärna ha hånglat med någon på KG, ingen av oss har egentligen en aning.