Av: Saras syster
När Sara bad mig skriva ett gästinlägg om min heterosexualitet tänkte jag genast att det är ett för viktigt uppdrag för att tacka nej till. Jag tänkte på alla de unga som själva brottas med sin heterosexualitet och att de kan få styrka av att känna igen sig i min berättelse.
Många frågar mig hur jag egentligen kom på att jag är hetero. Jag har nog alltid vetat egentligen. På dagis hette min bästa kompis Erik, vi lekte ofta att vi var gifta och ibland rymde vi till skogen där vi låtsades ligga med varandra. Jag minns att jag på lågstadiet tyckte att en del av killarna var extra roliga att jaga och småbråka med. Idag förstår jag ju att jag förmodligen var kär i de här killarna, men den möjligheten ingick ju inte i min världsbild på den tiden. Det var förstås en lång process att inse att allt det här berodde på att jag var heterosexuell. Jag levde länge i förnekelse – jag hade hört att heterobrudar hade långa målade naglar och dinglande örhängen, och själv bet jag på naglarna och hade inte ens hål i öronen, så inte kunde väl jag vara sån? När jag sen i tonåren inte längre kunde förneka min läggning var det en lättnad att slippa ljuga för mig själv. Plötsligt kunde jag erkänna för mig själv att de känslor jag faktiskt hade fanns där.
Jag får också många frågor om hur mina föräldrar reagerade när jag berättade. De har varit väldigt förstående och accepterat min läggning rakt av, vilket känns väldigt skönt. Man har ju hört om andra som tvingats smyga med sin partner under flera år för att föräldrarna inte accepterat deras läggning. Men både mina föräldrar och resten av släkten har varit tydliga med att de accepterar mig som jag är.
Många undrar också om det inte är så att min heterosexualitet innebär att jag egentligen går omkring och känner mig som en bög, eftersom jag tänder på killar. Jag förstår att de undrar, men mitt enda svar är att man måste känna efter själv innerst inne vem man egentligen är. Och jag har efter mycket grubblerier och perioder av förnekelse kommit fram till att jag faktiskt är en tjej som tänder på killar, oavsett hur märkligt och provocerande det kan tyckas.
Jag får ofta frågan ”hur gör ni egentligen när ni har sex?”. Jag tänker inte dela med mig av några detaljer, men jag kan försäkra er om att det fungerar alldeles utmärkt så länge båda tycker om varandra och man har en gnutta fantasi.
Många undrar om min heterosexualitet inte egentligen är en fas av experimenterande, och om jag inte kommer att stadga mig med en tjej när jag experimenterat färdigt. Visst skulle det vara enklare på många sätt, men som det känns idag skulle det vara att förneka mig själv och mina känslor.
Jag får en hel del frågor om vad min heterosexualitet kan bero på, om det hänt något traumatiskt i min barndom eller liknande, och jag har länge själv funderat kring vad som egentligen utlöst det hela. Jag tror att jag i min barndom någon gång såg ett heterosexuellt tonårspar kyssas på bussen, och jag har funderat kring om det kan ha varit det som satte igång det hela. Oavsett vad min läggning beror på tänker jag att det viktiga är att acceptera mig själv och mina känslor.
Till sist vill jag bara säga till alla unga därute som tvivlar på sig själva och sin sexualitet: det är inget fel på er. Jag har hört många kommentarer om att det skulle vara onaturligt och äckligt med kärlek mellan könen, men kärlek kan aldrig vara fel, eller hur?
0 svar
Underbar!!
Tack för att du delade med dig! Modigt! 😉
Gillar!!! 🙂 🙂
Va skönt att du kommit ut ur byrån!
Vad roligt att Saras syster också kan skriva och också är rolig:)
Något av det bästa och roligaste jag läst på länge! Älskade det och det kändes så rätt!! 🙂
sá bra att jag vill dela ut det till funderingsunderlag till alla de straighta som behöver sig en tankeställare! det skulle kunna vara baksidan pá en kommaut-broschyr som delades ut vid alla vára förstamöten, eller vid behov 😉
fantastiskt
såå underbart bra skrivet haha!! //en som vågar stå för att hon är hetro